Vi kan inte avfärda tanken om kris eller krig i Sverige

Tidigare generationer har oroat sig över att svenskarna är för vana vid fred men på senare tid har vi nästan blivit för vana vid motsatsen. Säkerheten som tas för givet av i den svenska naiviteten har kanske gjort oss för avtrubbade när det kommer till världens fasor. Åtminstone när de drabbar någon annan.

Foto: Christer Lässman

Människor är duktiga på att tänka på eventualiteter och det är i grund och botten bra.. Det ger oss en möjlighet att förbereda oss på, och att planera inför, framtidens ovisshet.

För ett år sedan skickades broschyren “Om krisen eller kriget kommer” ut till alla svenska hushåll. Där beskrivs kortfattat vad jag kan göra för att förbereda mig på det värsta och vad jag ska göra om det värsta inträffar.

Vi lever i en orolig värld. 2024 registrerades 61 aktiva konflikter i världen, vilket är det högsta antalet sedan andra världskrigets slut. Dagligen kan jag ta del av rapporteringar från krigsdrabbade områden, och det humanitära lidandet är ständigt ett knapptryck bort i mobilen. 

“Men att ta del av så mycket hemskheter under lång tid blir till slut avtrubbande.”

Men att ta del av så mycket hemskheter under lång tid blir till slut avtrubbande. Jag känner mig nästintill apatisk när jag läser om de civila dödsfallen i Gaza, om gisslan som fortfarande hålls kvar av Hamas, om kriget i Ukraina och den nya världsordningen. 

Samtidigt fortsätter min vardag som vanligt. Jag går till föreläsningen, jag går ut och tar en öl med mina vänner och jag kommer hem till min lägenhet. Jag får en pushnotis om att Ryssland kränker estniskt luftrum med kärnvapenbestyckade flygplan (eller om det var Norge som jagade en rysk ubåt?) och jag ställer mig och lagar mat för jag har inte hunnit äta middag. 

Jag slår på TV:n och ser att Norrland verkar ha spolats bort av ett regnoväder. Trist. Nästa nyhet. TV:n säger att vi har släppt ut jättemycket koldioxid i år för att hela Spanien brunnit ner. Ajdå. Nästa nyhet. Drönare över Polen, tre ryska flygplan över Estland, Norge får en egen upplevelse av U-137. Undrar vem som skulle spela vem i en norsk Whiskey on the Rocks? Min fantasiregi kommer inte långt, för jag inser att jag inte kan några norska skådisar. 

Jag går förbi min bokhylla. I hyllan står broschyren “Om krisen eller kriget kommer”, uppställd nästan som en dekoration. Den gömmer sig inte mellan andra bokryggar utan står som en tavla. Det var mest en kul grej egentligen. Den kändes så alarmistisk med sina maskingevär, JAS-plan och instruktioner för tillvägagångssätt om någon släpper en atombomb på min gata. Visserligen bra att veta, men det känns väl mer som en eventualitet. 

“Jag stannar till. Vad gör jag om krisen eller kriget kommer?”

Jag stannar till. Vad gör jag om krisen eller kriget kommer? Jag bläddrar igenom broschyren och konstaterar att jag varken har något lager av konserver eller några stora vattendunkar. Jag äger ingen vevradio och jag har inga kontanter. Jag har inte brytt mig om det, varför skulle jag? Det är ju bara om krisen eller kriget kommer, men det kommer ju inte. Det har det aldrig gjort. Inte hit till Sverige i alla fall, åtminstone inte sedan vi krigade med Norge i början av 1800-talet. 

Jag inser att jag har vaggats in i någon form av blandning mellan rutinmässig trygghet och apati. Det är svårt att påstå att vi lever i Sverige och bara i Sverige. Vi är en del av Europa och en del av världen. Alla krig och kriser påverkar oss.

Det märks både ekonomiskt och socialt. Krigsutbrottet i Ukraina är ett tydligt exempel. Människor gav sig ut på gator och torg och demonstrerade och debatterade. Vi gick med i NATO och vi bistår fortfarande Ukraina med ekonomiska och materiella stöd.

Samtidigt märktes krigets effekter på den svenska och europeiska ekonomin. Det blev så uppenbart att vi är en del av samma värld och att vi i den är beroende av varandra.

Så varför pratar vi i termer som “om” och “kommer”. Är det verkligen en eventualitet eller en oviss framtid? Inte för att vara överdrivet alarmistisk - men har folk sett att våra extremväder blir mer extrema och att ryssen redan kommit, både till oss och våra grannländer? 

Det är såklart en balansgång. Hesa Fredrik låter än så länge bara när Hesa Fredrik ska låta. Det är inte krig (men MSB och Försvarmakten uppmanar till att vi ska förbereda oss på det). Däremot är det lite kris, men inget vi inte kan lösa (det hör däremot inte till poängen).På det hela taget har vi det väldigt bra i vårt avlånga land, men för att vi ska fortsätta ha det bra tror jag att vi måste sluta tänka på krig och kris som en eventualitet i för stor utsträckning.

För är det verkligen ett om?