De rika männens värld
Kommer du ihåg arbetslinjen? Tanken om att ett eget arbete ger en känsla av samhörighet och ansvar. En enkel väg till lycka. En tid där borgerlighetens ungdom skanderade att Sverige jobbar, när Sverige är som bäst.
Foto: Verto
Vad hände?
10,4%, 28,6%, 9,2%
Mer än var tionde svensk är arbetslös. Mer än var fjärde ungdom är arbetslös. Nästan var tionde barn lever i barnfattigdom.
Sverige jobbar inte längre. Istället har vi några av de högsta arbetslöshetstalen i EU. Mellan 2022 och 2023 hade vi negativ tillväxt. Det senaste kvartalet minskade Sveriges BNP återigen jämfört med föregående kvartal. Samtidigt har Sveriges regering startat en häxjakt på arbetare som tjänar mindre än medianlönen och utvisar de som bygger vårt land starkare.
Vi lever i de rika männens värld, där de rika blir rikare och de fattigare blir fattigare. Det är inte längre ett socialistiskt slagord, det är fakta och det kan vi liberaler inte blunda för. Tyvärr gör vi det, med rädsla av att bli stämplade och placerade i sossefacket. Men det har vi inte råd med, och självklart måste även vi liberaler kunna snacka klassklyftor.
I de rika männens värld behöver vi fler rika män.
Hur ska någon kunna bygga sig ett rikt liv om det varken går att skapa eller skaffa jobb? Hur ska någon komma ur sin fattigdom om samhället omöjliggör det? Vi kan inte villkorslöst försvara rikedom om den gör det svårare för andra att förverkliga sina drömmar.
Steg ett är naturligtvis att fler måste ha ett arbete att gå till. Arbetslösheten drabbar inte bara de arbetslösa, utan även samhället i stort. Men på samma vis bidrar ett arbete inte bara till individens välbefinnande, det gynnar även hela samhället. När fler konsumerar skapas fler arbetstillfällen, som leder till att ännu fler kan konsumera. När de som arbetar får lön och skatten betalas stärks det sociala skyddsnätet och staten ges möjlighet att vara stark där den behövs och liten där den inte behövs.
Det är inte liberalismens eller borgerlighetens roll att försvara de rikaste, snarare är det vår uppgift att försvara möjligheten att ta sig dit. Men den vägen innebär såklart att man måste få kunna bli rik, starta ett framgångsrikt företag och tjäna pengar. En arbetsgivare är inte en fiende och företag är inte något oönskat. Och det är där liberalismen kan skilja sig från sina politiska motståndare.
Klassklyftor behövs, hör man inte sällan från oss. Det är sant, och det kommer alltid finnas någon med mer resurser, oavsett ekonomiskt system. Men klassklyftor är endast önskade så länge man kan klättra uppåt. När den ekonomiska rörligheten stannar av, när de barn som växer upp i fattigdom stannar i fattigdom, då är inte klyftan längre något bra. Det måste även det gå att se.
Man får inte glömma bort sitt varför. Varför ska man få vara rik? Varför behövs rikedom? Inte är det för att vi villkorslöst ska försvara de som redan är rika. Kanske är det snarare för att fler ska kunna sjunga med i strofen “must be funny, in a rich man´s world” och faktiskt känna att det inte bara är en önsketanke?
