Är stängda gränser verkligen en svensk värdering?

I dagens migrationsdebatt upprepar konservativa politiker gång på gång att Sverige måste värna sina “svenska värderingar” Men varje gång begreppet används blir det allt tydligare hur oklart det faktiskt är. Vad är det som anses så unikt svenskt att det riskerar att gå förlorat om människor söker trygghet här?

Foto: Jannik

Jag är född i Eskilstuna, samma stad som bandet Kent. I deras låt “Sverige” sjunger Jocke Berg: “Välkommen, välkommen hit. Vem du än är, var du än är.” För mig fångar de orden något djupt svenskt — en öppenhet, en medmänsklighet och en vilja att låta människor bygga ett bättre liv. Det är svårt att se hur stängda gränser och misstänksamhet kan ses som värden att värna när vår historia talar om något helt annat.

Som liberal tvekar jag inte att kritisera den romantiserade bilden av folkhemmet. Det har ibland framställts som ett projekt för likformighet, där alla skulle passa in i en förutbestämd mall. Men det ursprungliga syftet var inte att göra människor lika, utan att skapa ett samhälle där alla hade en plats. Ett hem är inte ett hem om det bara rymmer en typ av människor. Sverige har utvecklats som starkast när olikheter fått samexistera, inte när de skalats bort.

Kristdemokraterna har flera gånger hävdat att vi behöver mer judeo-kristna värderingar i Sverige. Detta gör mig på riktigt förvirrad då deras politik säger just motsatsen. I min egen familj har jag en naturlig relation till både teologi och etik. Båda mina föräldrar är präster och doktorer i teologi, och jag är uppvuxen i en miljö där Bibeln inte användes för att skapa murar mellan människor utan för att påminna oss om vårt ansvar att välkomna, hjälpa och inkludera. Därför känns det märkligt när politiker talar om “kristna värderingar” samtidigt som de förespråkar stängda dörrar och hårdare gränser. Om man faktiskt läser de texter man hänvisar till är budskapet tydligt.

I 3 Moseboken 19:34 står det: “Främlingen som bor hos er ska vara som en infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv.” Hebreerbrevet 13:2 påminner oss om att “visa gästfrihet, ty genom den har några fått änglar till gäster utan att veta om det.” Och Jesus själv säger i Matteusevangeliet: “Jag var främling och ni tog emot mig.” Det finns få religioner som är så tydliga i sin uppmaning att välkomna den som kommer, och Paulus ord i Galaterbrevet — “Här är inte jude eller grek… alla är ni ett” — utmanar direkt den tankefigur som bygger på nationell eller etnisk renhet.

När man ser tillbaka på Sveriges historia är det inte isolering som gjort oss starka. Det är mötet mellan människor. Valloner som utvecklade vår järnhantering, arbetskraftsinvandringen som byggde industrin, de som flydde diktaturer och krig och kom att forma dagens Sverige. Varje generation har oroats över förändring, och varje generation har senare konstaterat att just dessa människor blivit en självklar del av vårt land.

Migration är inte ett hot. Det är en livsnerv. Det är rörelsen som gör att samhällen utvecklas, att idéer korsas och att frihet blir något mer än ett ord i en lagtext. Det verkliga hotet mot svenska värderingar uppstår först när vi slutar leva efter dem — när vi låter rädsla ersätta generositet och murar ersätta öppenhet.

Om vi låter stängda gränser definiera vår tid, då är det inte migrationen som förändrat Sverige. Då är det vi själva som har övergett det bästa med vårt land.