Jag vill ha en borgerlig välfärdsreform i julklapp
Välfärdsbygget är kanske mer än något annat politiskt fenomen kännetecknande för de senaste hundra åren i svensk inrikespolitik. Trots att borgerligheten länge med rätta har stöttat principen bakom det sociala trygghetssystemet, är det sorgligt att den idag har tappat modet att reformera den i en mer frihetlig och individualistisk riktning, skriver Olle Andersson.
Foto: Markus Konow
Svensk borgerlighet har länge accepterat välfärdsstaten som princip. Liberaler och konservativa var i allra högsta grad delaktiga i den svenska välfärdsstatens uppbyggnad under 1900-talet och det är något den frihetliga svensken borde vara stolt över. Detta till trots är det ett sorgligt faktum att de fyra partier som bäst företräder vår idétradition verkar ha somnat på soffan likt Tyko Jonsson på en julnatt, och kvävt reformviljan under sig. Det finns nämligen ingenting som talar för att vi borde acceptera det sociala skyddsnätet i sin nuvarande konstruktion.
Den svenska välfärden är en allomfattande skapelse som ska ta hand om medborgaren överallt – från vaggan till sjukhussängen, under flytten från hyresrätten till hemmet, på väg från arbetsförmedlingen till det nya jobbet. Detta bär onekligen på en god intention – i Sverige dansar vi runt granen tillsammans, i trygghet och på lika villkor. Men för den som vill skapa ett samhälle byggt för att individen också ska kunna gå sin egen väg är det nog dags att klura på någon form av välfärdspolitisk reformagenda som sträcker sig hela vägen från den första ettan, via vårdcentralen till lönekuvertet på köksbordet.
Under socialdemokratisk översyn skapade Sverige under andra världskriget och de efterföljande decennierna en bostadsmarknad präglad av kollektivt ägande och stor statlig inblandning i produktionen av bostäder. Man satte ett tak på hyrorna genom bruksvärdessystemet och gjorde byggandet av hyresrätter beroende av subventionerade allmännyttiga bolag. Konsekvenserna av detta är att människor väntar i åratal på ett förstahandskontrakt och istället tvingas byta mellan korta andrahandskontrakt flera gånger om året. Den trasiga bostadsmarknaden är ett av de största hindren för både ekonomisk tillväxt och individens rätt till självförverkligande, men ändå verkar frågan bortglömd.
Idealet om ömsesidig omsorg genom en stark och synnerligen aktiv stat återfinns också i den allmänna sjukvården. Syftet med att sjukvården är allmän är att garantera alla människor, oavsett plånbok, tillgång till vård när de behöver den. Tillgängliggörandet ser idag ut som så att offentlig sektor betalar, dimensionerar och utför svenskarnas vård efter principer som vanligtvis skulle benämnas planhushållning. Med detta följer en avsaknad av individperspektiv när patienter kommer i kontakt med vården och att vi behöver ransonera ut den vård som produceras genom långa väntetider och prioriteringslistor. Det är simpel marknadslogik, men få borgerliga politiker verkar längre vilja se den.
En tredje oerhört viktig beståndsdel för den som vill väva ett robust socialt skyddsnät är sysselsättningspolitiken. En av grundstenarna i konceptet social trygghet är att du ska ha en acceptabel levnadsstandard även när du inte kan arbeta. Samtidigt är en av grundförusättningarna för att kunna leverera detta skydd att människor arbetar. Sverige har misslyckats i balansgången mellan dessa två motsättningar.
Vi har en statlig inkomstskatt som egentligen enbart har ett symboliskt omfördelningspolitiskt värde och vars enda betydande samhällsekonomiska konsekvens är färre arbetade timmar. Det som skadar landets ekonomi försvagar på lång sikt den gemensamma välfärden, och en svag välfärd skadar allra mest samhällets mest utsatta. Genom en god vilja att skydda den som arbetar med sociala avgifter och lagar har det dessutom blivit onödigt dyrt och riskfyllt att anställa i Sverige. Den som skadas allra mest av detta är den arbetslöse som aldrig kommer i jobb. Det är samtidigt ett kvarstående problem att det inte lönar sig tillräckligt att gå från bidrag till arbete. Återigen är reformbehovet stort, men borgerligheten verkar ha tappat gnistan.
Det behövs helt klart ett samhälle bakom individen som erbjuder de chanser och det stöd den behöver för att utvecklas och nå sin fulla potential. Om detta råder närmast fullständig konsensus i Sverige. Det saknas däremot en tydlig frihetlig röst i debatten om hur den svenska välfärdsstaten ska utformas. Det är dags att borgerligheten slutar skämmas över sig själva, sover av sig glöggen och börja forma en ny välfärdspolitik för Sverige. För än har vi inte sett hur filmen om svensk välfärd slutar och när jag vaknar nästa juldagsmorgon vill jag gärna läsa om en liberal regissör i tidningen.