Högre utbildning med ett högre mål

Viktor Skogsberg gör upp med den svenska vurmen för högre utbildning en gång för alla. Att utan vidare eftertanke slussa alla svenska ungdomar in på våra universitet kväver vår arbetsmarknad och dränker vår akademi. I stället ska vi skapa incitament att välja utbildning efter vad som faktiskt leder till arbete och göra det lättare att få jobb helt utan utbildning. Låt den högre utbildningen ha ett högre mål och inte bara vara tidsfördriv för vilsna ungdomar. 

Foto: Shubhesh Aggarwal

På vägen från vaggan till graven kommer alla ungdomar på något sätt att komma i kontakt med utbildningsystemet. Under den första tiden i livet är det obligatoriskt men när man närmar sig vuxen ålder så blir det alltmer frivilligt. Samtidigt som valfriheten ökar så växer även de incitament staten ger ungdomar att stanna kvar i skolbänken. Först ett studiebidrag i stället för barnbidrag och sedan ett av världens mest generösa studielån. Dessutom även där med ett mycket generöst bidrag samtidigt som studierna i sig är gratis. Det krävs inte en masterutbildning i beteendevetenskap för att lista ut att många kommer välja skolbänken i ytterligare några år. 

Nästan hälften av den arbetsföra befolkningen har någon form av eftergymnasial utbildning, oftast mer än tre år. Samtidigt skriker företagen efter högskoleutbildad arbetskraft. Detta är resultatet av en kultur där alla måste utbilda sig men ingen egentligen ställer några krav på att man ska utbilda sig till något som ger jobb.

Detta är inte bara respektlöst mot skattebetalarna, som i nästan alla fall helt och hållet finansierar utbildningen och till viss del även studentens uppehälle, utan även respektlöst mot studenterna själva. De försäkras av samhället att ”det är klart att du ska plugga det som du tycker är kul” och att man kan skjuta arbetslivet framför sig genom att studera. 

Och det verkar vara precis vad svenska ungdomar gör. Medelåldern för en kandidatexamen i Sverige är 28 år, bland de högsta i OECD-länderna. Man studerar för att slippa jobba och när man är klar med sina studier så är man egentligen inte särskilt mycket mer attraktiv på arbetsmarknaden än man var tidigare. 

Grundproblemet här är alltså egentligen att staten investerar massa tid och pengar i utbildningar som inte sedan resulterar i skattebetalande individer. När man vill uppmuntra människor att fatta välavvägda beslut så är det mest effektiva sättet att låta dem själva bära konsekvenserna för dem. Om konsekvenserna är fördröjda eller ligger på någon annan så uppmanas man inte till samma eftertänksamhet av vilka följder ens val får. 

Det är därför politikens uppgift att förflytta, åtminstone delar av, konsekvenserna från skattebetalarna till individen själv. Detta görs enklast via införandet av terminsavgifter och sänkta studiebidrag. 

Terminsavgifterna behöver egentligen inte reflektera lärosätets faktiska kostnad per student utan snarare vara stor nog att ha en symbolisk men ändock något avskräckande effekt när studenter väljer sin utbildning. Dessa avgifter kan dessutom med fördel vara berättigade till extra studielån. På så vis kommer studenterna inte att behöva ha pengar innan studierna påbörjas, vilket skulle ha cementerat socioekonomiska klasskillnader, utan istället ges möjlighet att betala av ett lite större lån som har så otroligt förmånliga villkor att det knappt kan anses vara betungande. 

Samtidigt kan man sänka och möjligtvis helt ta bort det studiebidrag som ges till studenter. Alltså det som inte utgör lån och således inte behöver betalas tillbaka. Om man gör på detta vis så finns det egentligen inget hinder för att samtidigt öka den mängd pengar som studenter får ta i lån eftersom de ju kommer att betala tillbaka det. Då är det fortfarande möjligt för studenter att leva på samma summa som idag (13 500 kr) under sin studietid men lånet kommer att vara större för dem när de väl börjar arbeta. 

Genom att vidta dessa åtgärder så kommer studenter att tvingas fundera mer på vad de ska utbilda sig till och om de egentligen behöver utbilda sig över huvud taget. Det finns väldigt många jobb där praktisk erfarenhet är långt mycket viktigare än en högskoleutbildning, och många jobb där den enda utbildning som krävs ligger på gymnasial nivå. 

När studenterna kräver utbildningar som i större utsträckning leder till jobb så kommer lärosätena att behöva anpassa sig till detta. På så vis fixas den bristande kompetensmatchning som företagen nu upplever när de rekryterar och studenterna slipper stå med en examen i hand men helt utan LinkedIn kontakter. 

Att man ökar den personliga insatsen för att tillskansa sig en högre utbildning kommer också att få färre personer att rent faktiskt söka sig dit. Intuitivt så reagerar många svenskar starkt emot detta. Bildningsidealet är så starkt i vårt samhälle, trots att normen om utbildning är relativt ny. Att så många har en högskoleutbildning som inte leder till jobb har gjort det otroligt svårt för icke-högskoleutbildade att slå sig in på arbetsmarknaden. En person med en kandidatexamen, oavsett om examen egentligen är irrelevant för arbetet, är nästan alltid mer attraktiv för arbetsgivaren än den som bara har en gymnasieexamen. Genom att färre personer har ”onödiga” högskoleexamina högskoleexamen så blir det lättare för personer med lägre formell utbildning att få jobb utan att man för den sakens skulle rent faktiskt sänker kvaliteten på det utförda arbetet. Då får också ungdomar möjlighet att tillgodogöra sig praktisk erfarenhet, vilket ju är det som företagen faktiskt vill ha. 

Allt detta kommer alltså att leda till en mer sund konkurrenssituation på arbetsmarknaden för dem utan högskoleutbildning samtidigt som de med högskoleutbildning får bättre villkor att utnyttja sin examen. Jobben ska bli fler, slöseriet ska ner.