Det tunna hårstrået mellan demokrati och diktatur

Foto: Isac Lundmark

Protester rasar återigen på Irans gator och torg och den störtade Shahens son, Reza Pahlavi, är huvudpersonen i folkets drömmar. Kommer Irans befolkning äntligen att bli fri från mullorna eller går man ur askan i elden?

På gatorna i Irans 31 provinser står ett folk och skriker med sina liv som insats. Vissa har kämpat mot samma mål i 47 år, andra är födda in i förtrycket och många väntar spänt från andra delar av världen på att den iranska regimen till slut ska kollapsa. Efter många långa dagar av protester och motstånd har demonstranter lyckats utmana regimens kontroll över vissa städer. På videos inifrån kan man se den islamistiska republikens flagga falla och utbytas mot den ursprungliga iranska flaggan. Demonstranterna har lett Iran ett historiskt steg närmare en fundamental förändring för första gången på 47 år. Världens ögon må ha varit på Iran en kort stund år 2022 i samband med det felplacerade hårstrået på Jina Mahsa Amini som ledde till hennes mord utfört av Irans moralpoliser, men idag är omvärlden tyst.

Det må tyckas vara obekvämt att tala om det iranska folkets missnöje i relation till den teokratiska republiken som styr Iran, men vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Iran är en mosaik av olika folkslag, religioner och kulturer och innan den islamska revolutionen så var Iran ett sekulärt land. Det är av yttersta vikt att förstå att protesterna inte handlar om ett uteslutande av islam. Det handlar om friheten att få välja om och hur man vill utöva en religion utan skräck för systematiskt statligt våld. På gatorna i Iran kan man höra slagord som ‘’Tills mullorna är begravda, kommer detta hemland inte att blomstra’’ och ‘’Länge leve kungen’’ där det sistnämnda refererar till Reza Pahlavi, den äldsta sonen till Irans sista shah eller kung. 

Pahlavi som levt den stora majoriteten av sitt liv i exil har konsekvent förespråkat motståndet i Iran och drömmen om en demokrati. För många i den yngre generationen är Pahlavi en självklar efterträdare om regimen kollapsar. Reza Pahlavi är sekulär och har starka band till västvärlden där han levt majoriteten av sitt liv, vilket inger hopp för många - men som också väcker frågor. Samtidigt som Pahlavi har en viss enande kraft för det iranska folket så måste det finnas utrymme att reflektera över hur hans potentiella styre kommer att bemötas. Det finns oro över hur Pahlavi ska föra samman hela landets minoriteter och vilket typ av missnöje som kan komma att uppstå, inte minst bland äldre. Det sista någon av oss vill ha är en förändring i franska revolutionens ära där kampen för frihet banade vägen för skräckväldet. Vägen framåt för Iran är således osäker men en sak är säker - hoppet har inte lämnat det iranska folket. 

Många av oss som härstammar från Iran har aldrig fått möjligheten att besöka vårt moderland. Istället bär vi på berättelsen om en generation som tog sina rättigheter för givet. Vidare speglas denna generations 47 år långa kamp för att bryta sig loss från mullornas grepp tillsammans med sina barn och barnbarn. Vi bör påminna oss om Kyros cylinder, skapad ungefär 540 år f.kr. av den persiske kungen Kyros den store. Cylindern dokumenterade befrielsen av de förtryckta folken, religionsfrihet och rättstrygghet. Den betraktas ofta som den allra första förklaringen om mänskliga rättigheter. Att endast betrakta Iran som en islamistisk stat är att bortse från ett 2500 årigt progressivt arv och inte minst det faktum att Iran var ett progressivt samhälle före 1979. Arvet av detta lever kvar, inte minst hos demonstranterna som riskerar sina liv för att återta det.

Frågan är därför inte enbart vad det är som händer i Iran bakom regimens nedstängda internet, bland de tusentals fängslade och bland de mördade demonstranterna. Frågan är vilket ansvar omvärlden är beredd att ta för att bistå det iranska folket i denna tid av förändring. Trots västvärldens höga intresse av mänskliga rättigheter blir det till synes mer motvilligt när principerna kolliderar med ekonomiska och geopolitiska intressen. Kampen handlar inte om en romantisering av en regimkollaps utan övervägande, det handlar om ett tydligt erkännande av det iranska folkets rätt till frihet och självbestämmande. Iran står vid ett historiskt vägskäl där landet kan fortsätta styras med våld, censur och rädsla för ett upprätthållande av makten från mullorna. Men där det även finns möjligheter för reformer att ta plats som kan skapa ett frihetligt och demokratiskt land - en väg som är betydligt svårare. 

Revolutioner misslyckas inte bara av intern oenighet utan också av extern passivitet. För att ge iranska folket den sista kraften som krävs för att bli ett fritt folk behövs det att världen lyfter sina ögon och riktar dem mot Iran. Om regimen faller är det också av yttersta vikt att komma ihåg att striden inte är över - för det som kommer efter en potentiell kollaps är det som kommer att vara avgörande för Irans framtid. Det tunna hårstrået mellan demokrati och diktatur är inte något att underskatta, det krävs ett hårt och ständigt arbete för att bibehålla en liberal demokrati. I slutet av dagen kokar det ner till en fråga om liv och död. ‘’Hårstråt’’ som skapats i Iran under de senaste veckorna kan förändra ödet för ett folk som vägrat acceptera att deras öden är förutbestämda. Om det brister så kommer det definitivt inte vara för att demonstranterna saknade vilja eller mod, utan för att världen stod tysta och såg på.