Ska alla tvunget trampa på vaggan?

Barnafödandet i Sverige är historiskt lågt, och politiken svarar allt oftare med pekpinnar och ekonomiska morötter. Men måste alla verkligen vilja bilda familj, och är det ett politiskt problem om de inte gör det? I ett liberalt samhälle borde individens rätt att välja livsväg väga tyngre än konservativa drömmar om ökad nativitet.

Foto: Suhyeon Choi

Barnafödandet i Sverige är historiskt lågt. I den politiska samtiden blir utspel med ansatsen att öka barnafödandet allt vanligare. För det första är det ett förhållningssätt från politiskt håll som skapar stark social press att bilda familj, särskilt för unga kvinnor – om det skriver Lina Jarl mycket väl i sin text “Är det en dealbreaker att jag inte vill ha barn” i ett tidigare nummer av Verto. För det andra väcker det en fråga som är för sällan ställd: är det verkligen så fel att barnafödandet sjunker? En liberalt sinnad person förstår säkerligen att dagens unga har goda skäl att avstå från den traditionella familjebildningen. Det tuffa ekonomiska läget, krig och kris i omvärlden och inte minst klimatkatastrofen är förklaringar som alla ligger nära till hands. Men kanske finns även ett mer radikalt skäl till det minskade barnafödandet: att vår generation vågar gå till botten med förlegade och konformistiska normer om det förment rätta sättet att leva sitt liv. 

Konservativa politiker får givetvis magknip av självförverkligande ungdomar som avstår från att bilda familj på traditionellt vis. Deras motmedel består på ett eller annat sätt av stora ekonomiska belöningar till nya föräldrar. Kristdemokraterna vill exempelvis förlänga den svenska föräldraförsäkringen, som i internationell jämförelse redan är mycket lång. Det är välkänt att uttaget av föräldraförsäkringen är ojämlik, och att den i sin nuvarande utformning bidrar till att undergräva kvinnors möjligheter i arbetslivet. Utöver skattesubventionerade morötter finns en auktoritär piska att finna för den som läser mellan raderna. Till de mer flagranta fallen hör KD och SD:s vacklande inställning i abortfrågan. Ungsvenskarna vill att fler – underförstått kvinnor – ska arbeta deltid för istället stanna hemma med barnen och vill dessutom avskaffa pappamånaderna. Centerpartiet som Sveriges enda liberala oppositionsparti bär ett stort ansvar för att motverka den typen av repressiva strömningar.

Själva grundtesen i den liberala samhällsvisionen är att proaktivt skapa möjligheter för individen. Frihetligt sinnade personer förstår att det inte lönar sig att höfta fram dyra lösningar på vad man från politiskt håll upplever som problem. Bidrag och skattelättnader till föräldrar är ineffektiva om man vill öka barnafödandet eftersom den ekonomiska grundförklaringen har mycket mer att göra med långsiktiga samhälleliga utsikter. Det är därför långt ifrån sund politik att skapa dyra pekpinnar som dikterar om och hur Sveriges unga ska välja att bilda familj. I ett frihetligt samhälle med god tillväxt och ekonomisk trygghet på sikt är det sannolikt att fler som vill kommer våga skaffa barn. 

Det är däremot givetvis inte bara ekonomiska hänsyn som är relevanta i sammanhanget. Ett kritiskt perspektiv på politikens syn på barnafödande är också välbehövligt. De som menar att barn ska sättas till världen som ett led i ett kollektivistiskt samhällsbygge stirrar sig ofta blinda på siffror och grundar i regel sina argument på antagandet att barnafödande är något bra oavsett bakomliggande omständigheter. Men det är långt ifrån alla som vill eller bör vara föräldrar. Ett led i att skapa ett frihetligt samhälle där de som vill skaffar barn är också att bejaka en mångfald av synsätt och livsval. 

De som vill prioritera andra livsvägar måste ges plats i ett frihetligt Sverige - både av politiken och i det sociala livet. Så är det inte för närvarande, och därför behövs förändring. Föräldraförsäkringen behöver reformeras så att den blir ett verktyg för jämställdhet, inte en dyr belöning för deltagande i konservativa politikers barnavelsprojekt. Skambeläggandet av unga kvinnor på grund av deras val inom familjebildning måste upphöra. Att åstadkomma ökad pluralism kräver dessutom ett strukturellt arbete med hur vi förhåller oss till familjenormer. Det behöver ske både genom civilsamhället och genom skolan. Den typen av patriarkala politik som nu förs av den konservativa högern signalerar att svunna tiders heteronormativa kärnfamilj är det överordnade och eftersträvansvärda idealet – det är inte värdigt ett modernt och pluralistiskt samhälle.