C står med rätta utanför den illiberala blockpolitiken
Centerpartiet ska inte inrätta sig i något block, ett parti vinner mer på att stå upp för sina ideal än att förhandla bort sina värderingar innan väljarna ens fått säga sitt.
Foto: Privat
Centerpartiet möter ofta kritik för att vara oresonliga i regeringsfrågan. Att inte binda sig till något av de två block som just för tillfället existerar i många tyckares tankevärldar väcker irritation lite varstans. Ida Gabrielsson och vissa andra oroliga vänstersvurna är rädda att vi sumpar chansen till en tidö-förlust. De som stöttar den sittande regeringen tycker att vi är naiva som inte erkänner att vi kommer behöva samarbeta med V efter nästa val, samtidigt som vi egentligen borde skriva budget med SD eftersom de också vill ha kvar vinstdrivande vårdcentraler. Det finns en anledning till att Centerpartiet valt att stå utanför blockpolitiken — inget existerande block delar vår värdegemenskap fullt ut.
Centerpartiet har, egentligen ända sedan sitt ursprung som ett rätt obehagligt konservativt agrart intresseparti, varit skeptiskt mot makt. Oavsett det gällt kapitalet, myndigheter, stadsbor, fransmän, kommunister eller ytterhögern så har vi ideologiskt avvisat tanken på att någon enhet i samhället ska få för mycket auktoritet. Det var därför vi kunde leda den första borgerliga regeringen under efterkrigstiden och vara ett viktigt underlag till Alliansen. Det var lika mycket därför vi efter valet 2018 satte oss ner med socialdemokraterna för att förhandla fram ett nyliberalt reformpaket kallat januariavtalet.
Denna inställning märks också i hur Centerpartiet pratar om sina profilfrågor jämfört med andra partier. Det märks i retoriken och vinklingen att vi inte bara tror på människans förmåga att göra bra saker av egen kraft, utan faktiskt vill och förväntar oss att människan ska klara sig själv.
När socialdemokraterna talar om arbetsmarknadsåtgärder talar vi om arbetsgivaravgifter. Medan Liberalerna säger åt människor att bilda sig och bete sig så uppmanar vi hellre folk att vara annorlunda. När Kristdemokraterna talar om förstatligad vård som en jämlikhetsreform svarar vi att Sverige inte är likformigt och att ett statligt strykjärn aldrig kan åstadkomma jämlikhet i ett land som vårt. När Vänsterpartiet vill frysa hyrorna säger vi att fler fanimej måste betala vad deras bostad kostar, särskilt alla kulturtanter i Linné och på Söder som tänkt lägga sin röst på Nooshi. När nästan varenda parti talar om migrationen som en börda på staten talar vi om enskilda människor som, om de vill, får komma hit och jobba hårt för att bygga upp sig själva. Om och om igen finns en skillnad i synsätt på människans roll i samhället.
Det är fullt förståeligt att våra politiska motståndare, som numera är ett flertal, stör sig på hur vi tänker. Vi är ju ett eget parti med egna utgångspunkter i mycket. Vi är än för borgerliga för att tas i hand och än tuggar vi halmstrån och luktar koskit. Just därför, i dagens politiska landskap, är det enda resonliga tillvägagångssättet för oss att hålla oss obundna tills efter valet. Först då kan vi ta reda på vem som kan tänka sig att acceptera mest av vår liberala politik och samtidigt är villig att slänga mest av sin kollektivistiska blockpolitik i sjön.