Checklista för ett lyckat centerval

Valet närmar sig och politik för ett friare sverige ska tas fram. Därför har Viktor Skogsberg listat tre förslag som han vill se bli verklighet i en framtida centerpartistisk regering.

Foto: Unseen studio

Vår partisekreterare Hannes Hervieu pratar ofta om att vi ska vara det mest förberedda partiet när förhandlingarna börjar direkt efter valet. Det verkar ju förstås klokt, den som följer opinionsundersökningarna i dagstidningarna kan räkna ut att väldigt mycket kommer att avgöras just vid förhandlingsbordet. 

Under valrörelsen står vi utan några tydliga vänner och ingen som vill driva våra viktiga sakfrågor tillsammans med oss. Tidigare val har man kunnat luta sig mot ett till liberalt parti (åtminstone till viss del) och under förhistorisk tid (valet 2010) så gick vi till val med en helt harmoniserad valkampanj tillsammans med de forna allianspartierna. Den tiden är nu ett minne blott och vi måste därför bestämma oss för vad som är viktigast för oss att få gjort under de kommande fyra åren. I resonemanget så utgår jag från någon form av rödgrönt samarbete eftersom Tidö-partierna i skrivande stund har visat exakt noll intresse för samarbete med oss.  

Nr 1. Avskaffad hyresreglering

I bästa fall kommer vi att bli näst största parti i en regeringskonstellation, mer troligt tredje störst. Därmed kommer vi inte ha möjlighet att ställa krav på alltför många enorma reformer. Därmed är mitt resonemang att man borde satsa ordentligt på ett enda kort som också råkar vara en av mina personliga käpphästar, avskaffandet av hyresregleringen. 

Det är en reform av ordentligt stor magnitud som kommer att skaka om det svenska samhället ordentligt. Det kommer göra det möjligt för unga att få en billigare bostad tidigare i livet och således vara mer fria att bosätta sig där de vill. Det kommer öka incitamenten att bygga fler hyreslägenheter i stället för bara bostadsrätter vilket i sig bidrar till att pressa hyrorna. Dessutom slutar man att med tvång ge rika gamlingar i Stockholms innerstad en löjligt billig hyra när de egentligen har råd att betala bra mycket mer. Hyresregleringen är förtryckande system som försvårar för ungdomar och premierar den som haft råd att aldrig behöva använda det. 

Den här reformen kommer att kosta. Vänsterpartiet har gjort det till en av sina profilfrågor att göra raka motsatsen och frysa hyrorna, S och MP kommer inte heller att gå med på en så pass marknadsliberal reform utan vidare. Vad är den då värd? V i regering, nej. Avskaffade vinster i friskolor, kanske? Inget är säkert men detta är en reform som vi bör vara beredda att betala för. 

Nr 2. Fler reformer på arbetsrättens område

Vi påbörjade ett reformarbete av LAS och MBL under JA, om vi hamnar i regeringsställning igen så bör vi sikta på att fortsätta det. Åtminstone ska vi inte låta de vinster som gjordes förstöras av ett Vänsterparti som suktar efter avskaffad karensdag och arbetstidsförkortning. Om vi lyckas att på totalen göra det billigare att anställa människor och sänker trösklarna till arbetsmarknaden på ett märkbart vis så ska man nog se det som ett avklarat vallöfte. Här går det att arbeta med många mindre reformer som får en stor effekt på totalen i stället för ett eller två flaggskepp. Man kan också klappa sig på axeln här om man lyckas stoppa alla galenskaper som resten av de tilltänkta samarbetspartierna kan tänkas hitta på. 

Nr 3. En åter-liberalisering av migrationspolitiken

Detta bör inte vara den svåraste nöten att knäcka i pusslet. De andra partierna har också gjort en stor poäng av att kritisera Tidös politik och den andan bör kunna överleva till september. Ingen kan förvänta sig en återgång till Reinfeldt tiden och drömmen om öppna gränser ligger fortfarande otroligt långt borta. Däremot bör man kunna se över regler om anhöriginvandring och i bästa fall tillochmed arbetskraftsinvandringen tillochmed. Möjligen kommer LO och resten av arbetarrörelsen motsätta sig men de flesta av deras medlemmar har väl ändå hunnit bli sverigedemokrater vid det laget. 

Här bör vi inte få betala jättemycket även om det kan bli en utmaning rent kommunikativt gentemot väljarna. Risken finns att man uppfattar det som en tillbaka gång till 2015, något som den allmänna väljarkåren verkar ha bestämt sig för att man fullkomligt hatar. 

Om vi lyckas med detta under den kommande mandatperioden så kommer man som centerpartist att känna sig väldigt nöjd inför valen 2029 och 2030. Om det dessutom går att göra utan alltför mycket sosserier så kommer åtminstone jag att öppna en flaska bubbel.