Hur långt räcker mina konserver?

Från gula beredskapslappar till ständiga nyhetsflashar – vi matas med kriser tills ordet nästan förlorat sin betydelse. Men kanske finns vår verkliga beredskap inte i konserver och checklistor, utan i viljan att bära varandras oro.

Foto: Herberhard

Om krisen eller kriget kommer – en fras vi alla har hört. Den gula lappen om beredskap som landade i våra brevlådor för snart ett år sen. Snabbt blev det ett samtalsämne. Den väckte blandade känslor: skratt, oro, ångest, panik. Men framför allt påminde den oss om något vi helst ville glömma: att vår trygghet inte är självklar. Och oj vad vi inte är förberedda om krisen eller kriget kommer. 

Men vilken kris eller krig är det vi förbereder oss för egentligen? Orden nästan blivit ett mantra numera. Pandemin,kriget i Ukraina blandat medenergi- och klimatkriser. Allt är numera en kris. Och vi konsumerar dem som bilder i ett flöde vi skrollar förbi. Vi delar, reagerar och försöker visa att vi bryr oss. Frågan blir om en delning skapa ett starkare vi – eller är det bara ännu ett uttryck för vår maktlöshet?

“Det som inte pratas lika mycket om är dock kanske det svåraste av allt: beredskapen att bära varandras oro.”

Beredskap idag handlar ofta om konserver och dunkar eller om checklistor och utrustning. Det som inte pratas lika mycket om är dock kanske det svåraste av allt: beredskapen att bära varandras oro. Att dela bördan av den ständiga ovissheten.

För i rädslans mörker finns också en längtan kvar. En längtan efter att våra handlingar ska betyda något större och att våra liv faktiskt hänger ihop. Kanske är vår verkliga beredskap inte listor och lager, utan viljan att se att vår frihet och trygghet är oskiljaktiga.

Kulturen har alltid påmint oss om detta. I dikten, romanen, filmen och sången får vi öva oss på att dela tyngden av existensen. Det är där mening kan växa – ur vår sårbarhet. Och det är där vi hittar det enda skydd som verkligen håller, oavsett vilken kris som väntar.