Mer vrede åt strukturer, mindre åt stilettklackar

Moralpanik utbröt när folk såg omslaget på Sabrina Carpenters nya album. En framgångsrik, lättklädd kvinna på alla fyra väckte en feministisk debatt, men är ett omslag verkligen dagens hetaste feministiska kamp?

Foto: Sarah.rdguezz

När Sabrina Carpenter släppte omslaget till sitt album Man’s Best Friend exploderade delar av internet. På bilden ser vi henne på alla fyra, iklädd klackar och kort klänning, medan en man i kostym håller henne i håret. Kommentarerna kom som ett brev på posten: "Sexistiskt!", "Kvinnoförnedrande!", "En skam för feminismen!" Butiksägare har vägrat sälja skivan. Opinionssidor har kokat. Och någonstans mitt i all denna iver att rädda kvinnan från sig själv, glömde vi att ställa den mest grundläggande frågan: Är det verkligen här den feministiska kampen står just nu? 

Spoiler: Det är den inte. 

Det här handlar om en vuxen kvinna. En kvinna som använder sin sexualitet och estetik i ett uttryck som möjligen inte alla tycker om – men som är hennes. Hon har dessutom blivit känd för att kritisera män som vägrar växa upp (hej Manchild), och att driva med sina egna stereotyper. Det är mer normkritik än normkapitulation. 

Så varför denna moralpanik? 

För att det är lättare att kritisera en ung kvinna i glitter än att gå på de verkliga patriarkala strukturerna. För att det är enklare att ropa "förnedring!" när en kvinna poserar sexuellt, än att ifrågasätta varför kvinnors sexualitet är förnedrande. Det är svårare att engagera sig i att kvinnor fortfarande har sämre pensioner, mindre ägande och högre risk att utsättas för våld. Och för att det – let’s be honest – är mer bekvämt att spela moralpolis på sociala medier än att driva politiska krav i verkligheten. 

Från ett liberalt feministiskt perspektiv handlar jämställdhet om att individer ska få leva sina liv utan att begränsas av normer, stereotyper och strukturer. Det handlar inte om att kontrollera vad kvinnor får eller inte får göra med sina kroppar, uttryck eller konst. Det är ett misstag att tro att feminism alltid ska vara snäll, smakfull eller lämplig. Ibland är den ful, sexig, provocerande – eller helt enkelt personlig. 

När det moraliseras över kvinnor som valt att använda sin kropp eller sexualitet i sitt uttryck, börjar vi som samhälle gå baklänges. Då slutar vi prata om frihet och börjar prata om regler. Då byter vi bara en sorts kontroll (den manliga blicken) mot en annan (den feministiska granskningen). Och vet du vad? Kontroll är kontroll, oavsett vem som håller i kopplet. 

Var är dagens feministiska rörelse på väg och vilket fokus ska den ha? Medan vi debatterar omslag, får kvinnor fortfarande lägre lön trots högre utbildning. Medan vi moraliserar över glitter och stilettklackar, tvingas kvinnor arbeta ofrivillig deltid eller sluta sina karriärer för att vårda. Medan vi förfasar oss över Sabrina på alla fyra, ser vi bort från våldet mot kvinnor, hatbrotten mot HBTQIA+-personer och bristen på verkliga resurser till kvinnors företagande. 

Så nej, Sabrina Carpenter är inte feministernas största problem. Hon är snarare en påminnelse om att feminism aldrig får reduceras till smakdomstol eller sedlighetspolis. Låt oss istället rikta vår ilska mot maktens korridorer, inte musikvideons kulisser. 

För i slutändan är det ganska enkelt: En fri kvinna som uttrycker sig själv är inte en skada för feminismen. Hon är poängen.