Kulturen som tillväxtmotor

I Sverige behandlas kultur ofta som något som måste skyddas från marknaden – snarare än att stärkas genom den. Men en levande kulturscen kräver inte mer bidrag och reglering. Den kräver mer frihet. Först när vi vågar släppa taget om detaljstyrningen och låter kreatörer verka på egna villkor, kan kulturen bli den tillväxtmotor vårt samhälle faktiskt behöver. Det handlar inte om att välja mellan estetik och ekonomi – utan om att förstå att de hör ihop.

Foto: Mike Wall

Kulturen är en livsnerv i samhället – inte bara ett uttryck för vår identitet, utan också en kraft för sammanhållning, innovation och tillväxt. Men i dag riskerar kulturpolitiken att fastna i ett centraliserat, toppstyrt tänkande där vissa uttryck gynnas och andra glöms bort. Om vi verkligen vill se ett levande kulturliv i hela landet, måste statliga satsningar styras dit de gör verklig nytta – inte minst till mindre orter, där kulturen kämpar för att överleva på eldsjälars obetalda arbete och nästintill obefintligt statligt stöd.

Alla konstformer har rätt till samma förutsättningar. Det är inte rimligt att vissa kulturuttryck möts med låga momssatser, finansiering och erkännande, medan andra ses som mindre värda. Skillnaden mellan en dansföreställning och en danskurs får inte avgöra hur kulturen behandlas skattemässigt. En enhetlig kulturmoms är inte bara en fråga om rättvisa – det är ett verktyg för att skapa likvärdiga villkor för hela det kulturella ekosystemet.

Staten har en viktig roll att spela i att säkra infrastruktur för kultur. Men det betyder inte att staten ska detaljstyra innehållet eller sätta upp krav för vad som är "godkänd" konst. Bidrag får aldrig villkoras med konstnärlig anpassning. Kulturens frihet måste vara orubblig. Det är bara i ett fritt klimat, där konstnärer själva sätter riktningen, som kulturen kan blomstra – oavsett om det sker på en stor institution i storstaden eller i en liten bygdegård i inlandet.

I dag pratar vi ofta om kultur och ekonomi som motpoler. Men det är en falsk motsättning. Kultur är både estetisk och ekonomisk. Den bygger gemenskap men skapar också arbetstillfällen, exportmöjligheter och tillväxt. Det gäller inte bara musikindustrin eller e-sportens explosionsartade framväxt – utan också lokal teater, folkmusik, serietecknare, spoken word och dansgrupper ute i landet.

För att möjliggöra detta behövs inte mer reglering – utan riktade, smarta stöd. Staten bör ta ett större ansvar för att fördela resurser dit där kulturen har minst förutsättningar att bära sig själv ekonomiskt, snarare än att prioritera redan etablerade scener i storstäder. Samtidigt bör det bli lättare att kombinera offentlig finansiering med privat investering. Skattelättnader, gåvoincitament och avbyråkratiserade regler för små aktörer kan skapa en mer hållbar kultursektor, där konstnärer också ges möjlighet att agera som företagare – utan att behöva ge upp sin konstnärliga integritet.

Fri kultur är inte gratis, men den får aldrig bli styrd. Vi behöver en kulturpolitik som litar på konstnärernas drivkraft – oavsett var i landet de verkar eller vilken uttrycksform de väljer. Med rättvisa villkor, frihet från detaljstyrning och resurser där de behövs mest, kan kulturen bli den kraft för förändring och framtidstro som vårt samhälle så väl behöver.