Språket som lagstiftningen glömde
För den som inte hör är det väldigt svårt att tillgodogöra sig samhället till fullo. Myndighetskontakter, kulturupplevelser och utnyttjande av välfärden blir inte lika självklart för den som saknar möjlighet att kommunicera verbalt. Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) skriver om behovet av en nationell handlingsplan för dövas rättigheter.
Andy Runnqvist och Hedvig Ledung
Foto: SDR
Att vara döv handlar inte bara om att inte höra. Det handlar om språk, kultur och identitet, där svenskt teckenspråk är nyckeln till kommunikation och delaktighet. Men trots att teckenspråket har erkänts i lag, till exempel som undervisningsspråk 1981 och i språklag 2009, möter döva fortfarande stora strukturella hinder.
Dövas möjlighet att delta i samhället avgörs av hur väl systemen tar hänsyn till att många döva använder teckenspråk som sitt förstaspråk. Hindren ligger alltså inte i dövheten, utan i de strukturer och normer som styr utbildning, arbete, vård och vardagsliv.
Brist på fullvärdig kommunikation är ett av de största problemen. När döva inte ges möjlighet att kommunicera på teckenspråk i förskola, skola, vård eller omsorg uppstår ett språkligt utanförskap. Att inte bli förstådd eller få tillgång till fullvärdig kommunikation skapar frustration som kan följa med genom hela livet. Mer om detta och om dövas erfarenheter i vardagen finns beskrivet i broschyren ”En inblick i dövas vardag”. Detta är inte en personlig brist hos individen, utan ett strukturellt misslyckande.
Många av dessa hinder bottnar i audism, föreställningen att hörsel och tal är norm och att visuella språk är avvikande. Audism märks när barn inte får börja i teckenspråkiga skolor förrän de misslyckats i en vanlig skola, när gymnasieklasser inte startas på grund av för få elever och när vuxna inte får tillräcklig tolktid för studier och arbete och därmed hindras från att utvecklas i samma takt som sina hörande kollegor och studiekamrater.
I arbetslivet råder osäkerhet kring vem som ansvarar för tolkkostnader, vilket gör att döva ibland inte får chansen trots rätt kompetens. I vården ignoreras ofta behovet av teckenspråkstolk och redan bokningen av ett vårdbesök blir ett hinder då system som 1177 bygger på telefonsamtal som döva inte kan ta emot. Det gör vården mindre tillgänglig redan innan mötet ens äger rum. När döva inte kan föra en dialog om sin egen hälsa ökar både otryggheten och risken för felbehandling.
Även i äldreomsorgen finns stora brister. Många döva placeras i miljöer utan teckenspråk, vilket leder till social isolering trots att behovet av tydlig kommunikation och mänsklig kontakt är som störst. I hela landet finns endast två äldreboenden som erbjuder en teckenspråkig miljö.
Trots att teckenspråket är erkänt saknar det skydd som Sveriges nationella minoritetsspråk har. Minoritetsspråken har rätt att användas i myndighetskontakt, får statsbidrag till revitalisering och kultur och omfattas av tydliga skyldigheter inom förskola och äldreomsorg. Staten följer dessutom upp hur minoritetspolitiken fungerar. Inget av detta finns för svenskt teckenspråk. Det ger inga rättigheter i kontakt med myndigheter, inga öronmärkta medel för språkutveckling och ingen garanti för teckenspråkiga miljöer i välfärden. Teckenspråket är därmed erkänt men inte skyddat och riskerar att försvagas när samhällets stöd saknas.
Men när teckenspråk och dövkultur får ta plats händer något viktigt. Dövkulturen bär på perspektiv där visuellt språk, gemenskap och kreativitet skapar starka sociala miljöer. Teckenspråk bidrar med tydlighet, simultanförmåga och visuella uttryckssätt som gör information mer konkret och lättare att förstå. Det visuella språkets styrkor gör kommunikationen mer direkt, lyhörd och inkluderande, vilket är värdefullt i både skola, arbetsliv och sociala sammanhang.
Teckenspråkets visuella uttryck öppnar dessutom för kommunikation som är precis, närvarande och lätt att följa. Mimik, kroppsspråk och visuella metaforer hjälper till att förklara komplexa sammanhang och gör det enklare för alla att hänga med. Dessa styrkor stärker pedagogik, underlättar samarbete och gör ledarskap mer tillgängligt. Teckenspråk och dövkultur är därför en resurs som inte bara förbättrar dövas villkor, utan också berikar samhället som helhet.
Samtidigt finns stora möjligheter. Svensk lagstiftning, inklusive Språklagen (2009:600) och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, slår fast att svenskt teckenspråk är ett eget språk och att döva har rätt att använda det. Men rättigheter på pappret räcker inte. De måste märkas i förskolan, i skolan, på jobbet, i vården och i äldreomsorgen. (EU MS) Nu driver SDR frågan för att riksdagen ska ta fram en nationell handlingsplan för döva och för svenskt teckenspråk.
För att förändra situationen krävs ett samlat nationellt ansvar. En handlingsplan skulle tydliggöra statens skyldigheter, skapa struktur för uppföljning och säkerställa att rättigheterna i barnkonventionen och CRPD blir verklighet. Det skulle också bidra till att svenskt teckenspråk bevaras, utvecklas och används som ett levande språk i hela samhället. Rätten till språk är en mänsklig rättighet. För döva innebär det rätten att leva, lära och delta på svenskt teckenspråk, inte som ett stödmedel, utan som sitt förstaspråk.
En nationell handlingsplan skulle ge samordning, ansvar och långsiktighet. Det är en fråga om demokrati, mänskliga rättigheter och framtidstro. Ett Sverige som säger sig värna alla människors lika värde måste också säkerställa att döva har samma rätt till språk, information och delaktighet på svenskt teckenspråk. Först då går vi från ord till verklighet och från ojämlikhet till full delaktighet.