I USA kommer krisen sällan ensam

Trump använder det militära för att tysta den egna befolkningen. Han tänjer på gränser och kallar landets olika sociala problem för ”nationella hot”, mobiliserar soldater mot demonstranter, migranter och hemlösa. Det är en farlig utveckling som visar hur snabbt demokratin kan eroderas när krisretorik blir ett politiskt vapen.

Foto: Ludvig Hedén

När skiten träffar fläkten och krisen är ett faktum gäller det att ha en organisation med god krisberedskap och chefer som vet vilka lagar som gäller. Tid kan rädda liv – och historiskt har amerikaner därför varit framgångsrika krishanterare genom att snabbt beordra statens fulla resurser till delstater som drabbats av naturkatastrofer.  

Ett exempel är det amerikanska nationalgardet som består av ungefär 430 000 civila militärer. De är organisatoriskt indelade i olika delstater och blir i första hand inkallade av delstatens guvernör i händelse av kris. I den mer vardagliga krishanteringen är det jämförbart med när Hemvärnets militärfordon assisterar räddningspersonal vid svåra väderförhållanden i Sverige. 

Fast nationalgardet är också utbildade för krig. Gardet har genomfört flera militära utlandsuppdrag genom åren, bland annat i Afghanistan och på Afrikas horn. Det var länge sedan nationalgardet bara var en resurs vid naturkatastrofer – framförallt är det en militär resurs som presidenten kan fatta beslut om att mobilisera under hans befäl.  

Till skillnad från andra militära styrkor kan nationalgardet agera som en extra inhemsk polis för att stävja protester, stärka landets gränser och bidra med brottsbekämpning inom områden där regional polis inte klarar det.  

Det har funnits en hel del kontroversiella beslut från tidigare presidenter att använda denna militärstyrka mot demonstranter, men president Donald Trump har under sin andra mandatperiod drivit sina befogenheter till sin yttersta spets. Och sedan lite till; förbi lagens röda linjer för vad en president får använda militären till i USA.  

Sommaren har varit fylld med sådana händelser. I juni bröt protester ut i Los Angeles i samband med att ICE, den amerikanska migrationsmyndigheten, genomförde razzior på arbetsplatser i jakt på personer de misstänkte befann sig i USA utan uppehållstillstånd. Tusentals människor upplevde att de greps utan skäl för misstanke och bara på grund av sin hudfärg. När amerikaner i Los Angeles ville nyttja rätten att demonstrera mot rasismen så beordrade president Trump att 4 000 soldater ur nationalgardet skulle sättas in – vilket snarare eskalerade situationen. 

Nyligen beslutade USA:s högsta domstol att ICE får stoppa människor från sitt arbete baserat på etnicitet. Den konservativa HD-domaren Brett Kavanaugh skriver i utlåtandet att etnicitet ”kan vara en relevant faktor när den kombineras med andra uppenbara faktorer”. Det ger alltså ICE grönt ljus att fortsätta sina razzior på arbetsplatser och gripanden av invandare, utan skälig misstanke. 

Medan det mesta i västra USA handlar om att Trump vill kasta ut invandrare ur landet och stärka gränsen, både med ICE och nationalgardets hjälp, försöker hans administration måla upp att krisen på östkusten istället handlar om skenande brottslighet, och hemlösa människor som Vita huset påstår stör den allmänna ordningen.  

Det krävs ingen vild gissning för att komma på vilken metod Trump valde att använda i den amerikanska demokratins huvudstad. I augusti beordrade Trump 800 soldater ur nationalgardet till Washington. Han skyllde då på att huvudstadens brottslighet var alldeles för hög och att kriminella gäng utgjorde ett hot mot den nationella säkerheten. Men jämfört med föregående år så sjönk antalet våldsbrott under 2024 med över en tredjedel – vilket var det lägsta antalet anmälda våldsbrott som Washington har haft på 30 år.  

Trump menar att huvudstadens hemlösa gör Washington ”smutsigt, äckligt och osäkert”. I bägge fallen ville han använda den amerikanska militären i landets huvudstad för att köra ut hemlösa från huvudstaden. Vart de ska ta vägen har han inget svar på – det enda han bryr sig om är att använda våldsmonopolet för att få sin vilja igenom. Med denna ökade militarisering har han snart städat bort medmänskligheten på gatorna. 

I början av september beslutade en domstol att Trump och försvarsminister Pete Hegseth bröt mot federal lag när de beslutade att använda amerikansk militär för att utföra brottsbekämpande åtgärder i Los Angeles i sommar. Men inte ens domstolen kunde få Donald Trump att bromsa in för eftertanke. Tvärtom. Ett par veckor senare, i mitten av september, beslutade Trump att skicka nationalgardet på nytt. Den här gången till staden Memphis i delstaten Tennessees. Fast inte bara det; han utesluter inte att skicka reguljära militärstyrkor ”och alla andra vi kan behöva” till Memphis. Även större städer som Chicago och New York har Trump hotat med att göra samma sak med. 

Många lokalpolitiker inser förstås att det är helt orimligt att världens största militärmakt använder sitt våldskapital för att markera mot den egna befolkningen. För som borgmästaren för Shelby County i Memphis konstaterar är det både ”odemokratiskt och oamerikanskt” att militärklädda soldater med semiautomatiska vapen och bepansrade fordon tar över stadens gator. Särskilt när även polismyndigheten i Memphis nyligen slog fast att inrapporterade brott under de senaste månaderna ligger på den lägsta nivån på 25 år. 

I Los Angeles ansåg Trump att invandrare var problemet. I Washington är det hemlösa som ska kastas ut. I Memphis, Chicago, New York handlar det om jaga kriminella – enligt den brottsdömda presidenten som en enig jury i New York i fjol fann skyldig på samtliga 34 åtalspunkter. 

Så vad kan Sverige och Europa lära sig av det som händer i USA nu? Framförallt att ord har betydelse. Krisbegreppet – och mer generella hänvisningar till hot mot den nationella säkerheten – måste användas varsamt. Att ropa varg när vargen inte kommer leder i förlängningen till att färre lyssnar när det är allvar. 

Varningar fungerar bara så länge de inte blir vardag. 

Fast i USA vill Trump ändå gå i autokraters fotspår. Där militärer rustade för krig patrullerar städernas gator även i fredstid. Han kommer undan med det så länge USA:s institutioner låter honom relativisera vad, eller snarare vem, som är det riktiga hotet mot den demokratiska ordningen.