Lärdomar från Ukraina: Sveriges försvar måste anamma marknaden

Kriget i Ukraina visar med all tydlighet att centraliserad planering inte räcker för att möta dagens militära hot. När slagfältet förändras i realtid blir marknadsekonomi och decentraliserade beslut avgörande för överlevnad. Sverige måste dra lärdom – annars riskerar vi att stå försvarslösa med föråldrade system och farliga illusioner av trygghet. - Skriver Ruttger Brattstöm (Timbro).

Foto: Timbro

Kriget i Ukraina har på ett brutalt sätt visat att den svenska grundinställningen till försvar och beredskap är farligt förlegad. Medan svenska politiker tenderar att bli beredskapssocialister som förlitar sig på centralplanering, decennielånga planer och uppbyggnad av statliga lager, har Ukraina tvingats anamma en helt annan, dynamisk modell för sin överlevnad. Lärdomen är tydlig: marknadsekonomi är helt avgörande för att fördela resurser optimalt i ett modernt krig, och för Sverige är det hög tid att anpassa sig.

Den teknologiska utvecklingen på slagfältet sker i en rasande takt. Drönare, som nu orsakar uppemot 80 procent av de ryska förlusterna, är det främsta exemplet. En ny drönarmodell är ofta effektiv i bara några månader innan fienden utvecklat motmedel, vilket kräver en ständig ström av innovation. I denna miljö är ett centraliserat och långsamt materielverk en katastrof. Försvarets materielverk (FMV) tog över fyra år på sig att leverera de drönare som armén och hemvärnet använder sedan början av 2025.  Våra system är med största sannolikhet redan oanvändbara i ett skarpt läge mot en teknologiskt avancerad motståndare.

Ukrainas framgång bygger på decentralisering, konkurrens och en nära koppling till marknadskrafterna. Den ukrainska regeringen har gett brigaderna individuella budgetar som de fritt kan använda för att köpa in den utrustning de själva anser sig behöva. Detta kompletteras med egna insamlingar, soldater som använder sina egna löner och ett nära samarbete med tusentals civilsamhällesorganisationer. Soldater vid fronten uppger att de införskaffar omkring hälften av sin utrustning på detta sätt.

Effekten är transformativ. När besluten fattas av de som faktiskt ska använda materielen görs avvägningen mellan kostnad och effektivitet där den hör hemma – vid fronten. Försvarsindustrin anpassar sig direkt efter soldaternas efterfrågan, inte efter ett högkvarters gissningar. När president Zelenskyj i början av 2024 satte målet att producera en miljon drönare, svarade marknaden med att vida överträffa det. Den årliga produktionstakten ligger nu på över fem miljoner enheter från mer än 1500 företag som driver 3600 olika innovationsprojekt. Denna stenhårda konkurrens pressar priser och driver en teknikutveckling som inget statligt planeringsorgan skulle kunna matcha.

Det handlar dock inte bara om avancerad teknologi. Principen genomsyrar hela försörjningen. Ukrainska soldater köper egna uniformer och kängor som passar, vilket ökar stridsförmågan och minskar skador som skoskav. Kvinnliga soldater slipper använda undermåliga standardunderkläder som ger skavsår. Genom att anpassa utrustningen till individen maximeras effektiviteten.

Denna utveckling är en del av ett större teknologiskt skifte. Under 1900-talet var det militären som drev innovationen inom områden som GPS och internet. Idag är förhållandet det motsatta. Den civila, konkurrensutsatta teknikutvecklingen har sprungit om den militära. Dagens motsvarighet till Manhattanprojektet drivs inte i statlig regi utan av företag som OpenAI. Produkter som utvecklas för den civila marknaden, så kallade dual-use-produkter som drönare och AI, blir ständigt bättre och billigare. Samtidigt skenar priserna för traditionell militär utrustning som stridsflyg och ubåtar, vilka sällan utsätts för verklig konkurrens. Idag kan en enskild artillerigranat vara dyrare än en långt mer teknologiskt avancerad drönare.

Ukraina har förstått detta och siktar redan på nästa steg. Vice premiärminister Mykhailo Fedorov har talat om att införa ”gamification” vid fronten, där brigader belönas med poäng för varje utslaget ryskt mål. Dessa poäng kan de sedan använda för att köpa mer utrustning, vilket skapar ett system där resurser automatiskt allokeras till de mest effektiva förbanden med minimal byråkrati.

För Sverige är lärdomarna akuta. Vi kan inte fortsätta i gamla hjulspår och förlita oss på en trygghet som i själva verket är falsk. Att rusta upp försvaret handlar inte bara om att köpa mer från Saab och BAE Systems. Vi måste:

• Decentralisera och ge förbanden ökat ansvar och befogenhet att själva lösa sina behov.

• Snabba upp anskaffningen så att ny teknik kan implementeras på månader, inte år.

• Använda marknadskrafter genom att låta en mångfald av innovativa startups konkurrera om att leverera de bästa och mest kostnadseffektiva lösningarna.

När jag talade med en anställd vid den ukrainska försvarsinnovationsmyndigheten BRAVE1 sammanfattade hon det väl: ”Att vara centraliserad och planerad är ett privilegium för fredstid.” Marknadsekonomin är historiens mest effektiva system för resursfördelning. Att förneka den principen i tider av kris är inte bara ineffektivt – det är direkt farligt.