Hur region stockholm nästan förstörde kvinnosjukvården

Sedan maktskiftet i Region Stockholm 2022 har kvinnosjukvården styrts av ideologi snarare än medicinska överväganden. Som konsekvens av nedskärningar i vårdvalet för gynekologi har tillgången till vård för många kvinnor försämrats. Kvinnosjukvården får inte ses som en kostnadspost att skruva på när ideologin kräver det.

Foto: Timbro

“Du har inga uttag kvar.” Apotekaren spejar över glasögonbågen och tittar på mig. Jag suckar och tänker att jag får förnya receptet via 1177.

Väl tillbaka på kontoret loggar jag in. Jag letar efter gynekologimottagningen där jag efter åtta år fick min endometriosdiagnos men hittar den inte. En snabb googling visar att gynmottagningen stängt. Jag tänker på den äldre damen som hjälpte mig, hon jobbade bara en dag i veckan. Jag hoppas att hon har fått gå i pension på riktigt. Även om Region Stockholm blir ännu en gynekologmottagning fattigare.

Om inte min gynekolog finns kvar får väl vårdcentralen hjälpa mig. När jag ringer säger de att förnyelse av p-piller lätt görs hos barnmorskan och att jag ska boka en tid hos barnmorskemottagningen. Att jag har en kronisk sjukdom och behöver en kontakt i specialistvården för uppföljning verkar inte bekomma dem. Men det är klart att om man inte läser journalen noga är jag bara ytterligare en kvinna i 25 till 30-årsåldern som inte vill bli gravid.

För mig handlar det inte om en bekväm receptförnyelse, utan om kontinuitet i en behandling som är avgörande för att jag ska kunna leva ett fungerande liv. Den trygghet som en specialistkontakt innebär kan inte ersättas av en snabb tid hos barnmorskan, hur kompetent hon än är inom sitt område. Det är därför gynekologmottagningarnas existens har varit så viktig: de har sett hela bilden, inte bara den mest uppenbara. 

När möjligheten nu försvinner blir det tydligt att det inte är medicinska överväganden som styr, utan politiska prioriteringar. Beslut fattas långt bort från patienterna, men konsekvenserna känns brutalt nära. För mig blir det en påminnelse om hur ideologiska ambitioner kan få mycket konkreta följder i vardagen. Och just därför måste frågan ställas: varför stängdes mottagningen?

***

För att bli av med de privata aktörerna, i enlighet med Socialdemokraternas vision om att ”ta tillbaka kontrollen”, valde styret i Region Stockholm att svälta ut dem. 20 miljoner beslutade V, S, MP och C att spara inom vårdvalet specialiserad gynekologi. Att min mottagning – där jag fick min diagnos – stängt är en konsekvens av deras beslut. Jag vet att jag skriver i en Centertidning och att Centerpartiet är med och styr i Region Stockholm. När frågan om att skriva för tidningen kom tänkte jag att jag skulle vara snäll och skriva en mer “övergripande” text om kvinnors hälsa. Men för mig som endometriospatient, kvinna och medsyster går det inte att inte ta upp försämringarna i Stockholm. Försämringar som måste få ett slut. Och det är Centerrörelsen som faktiskt har möjligheten att vända skutan. Så jag sätter mitt hopp till er. 

Köerna för att träffa en gynekolog i Region Stockholm har fortsatt att öka. Mellan januari 2023 och januari 2025 har antalet patienter som väntat mer än 90 dagar ökat med 76 procent. Detta illustrerar utmaningarna med tillgängligheten inom gynekologin i Region Stockholm. Det som skulle bli en besparing på 20 miljoner inom kvinnosjukvården fick ett abrupt avbrott i mars 2025. Då höjdes ersättningen inom vårdval gynekologi med 30 miljoner kronor. Denna åtgärd kommer mot bakgrund av att man var tvungen att stabilisera den gynekologiska vården. För många mottagningar hade aviserat att man tänkte lämna regionen. 

***

Kvinnosjukvården är inte en perifer del av vårdsystemet. Tillgången till gynekologisk vård är avgörande för att kunna leva ett fungerande liv. Det handlar om diagnoser som endometrios, PCOS, återkommande infektioner eller komplikationer efter graviditet och förlossning. 

Det är också här som legitimiteten i den offentligt finansierade sjukvården prövas. Sverige bygger sitt system på principen om vård efter behov, inte efter betalningsförmåga. Om kvinnor upplever att deras vård nedprioriteras, att köerna växer och att mottagningar stängs av politiska skäl, riskerar förtroendet för hela välfärdsmodellen att urholkas. 

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är frågan lika central. Svensk ekonomi är beroende av ett högt arbetskraftsdeltagande. Kvinnor utgör hälften av arbetskraften, och deras möjlighet att arbeta heltid och under hela yrkeslivet är direkt kopplad till att de får rätt vård. Om gynekologiska sjukdomar inte behandlas i tid, om förlossningsskador ignoreras eller om preventivmedelsrådgivning reduceras till en administrativ fråga, leder det till sjukfrånvaro eller deltidsarbete. För att låta som en krass nationalekonom: En frisk befolkning är en produktiv befolkning.

Att prioritera kvinnors vård är därför inte bara en fråga om rättvisa, utan om samhällsbyggets själva grund. När politiska beslut leder till försämringar eller osäkerhet inom detta område får det konsekvenser långt bortom vårdköer och budgetposter. Det är med dessa glasögon som utvecklingen i Stockholm blir så avgörande. 

***

I Stockholm finns de kortaste vårdköerna, de nöjdaste patienterna och en flora av vårdgivare som samarbetar. Både offentliga och privata vårdgivare levererar god kvalitet. Allt sker tack vare de politiska idéer som drevs av borgerliga politiker för tjugo år sedan. Valfriheten byggdes ut genom att införa allt fler vårdval som vårdgivare kunde ansluta sig till. Men när borgerligheten efter 16 år förlorade makten till Socialdemokraterna kom tvivlet. Borgerliga politiker har påbörjat en reträtt från idéerna. Valfriheten är trots allt inte lika viktig även om väntetiderna säger något annat.

Utanför Sverige finns många intressanta exempel på hur vård organiseras och finansieras för jämförbara – till och med lägre – kostnader än här. Nederländerna är ett tydligt exempel: där kombineras en stark finansiering via obligatoriska sjukvårdsförsäkringar med konkurrens mellan olika vårdgivare, vilket har lett till både hög kvalitet och god tillgänglighet. Det visar att vi inte behöver vara fastlåsta i en svensk modell. Alternativen finns, och de kan ge inspiration till hur kvinnosjukvården kan stärkas utan att kvinnor blir brickor i ett politiskt spel.

***

Men så står vi här, i Sverige, med ett system som länge har varit en stolthet men som nu allt oftare visar sina sprickor. Det har för många patienter blivit en kamp för att överhuvudtaget få träffa en specialist. Mottagningar som en gång gav trygghet har stängts, köerna har växt, och politiken har svängt fram och tillbaka mellan ideologiska ytterligheter. För mig blir det tydligt: kvinnosjukvården är inte bara en fråga om budgetposter eller partipolitiska kompromisser, utan om liv som levs här och nu. Det handlar om att kunna gå till jobbet utan smärta, att våga planera en graviditet med tillit till vården, att känna att man inte är ensam i sin sjukdom.

Mottagningen där jag fick min diagnos finns inte längre, och jag tvingas leta efter nya vägar i ett system som borde vara byggt för att bära mig. Det är en påminnelse om att vårdpolitik alltid blir personlig. Kanske är det just där vi måste börja om: att se kvinnors vård som en självklar del av välfärdens kärna, inte som en kostnadspost att skruva på när ideologin kräver det.