Dags för unga att säga ifrån

Den svenska bostadsmarknaden har stora brister. Problemen är större idag än tidigare. När nyckeln till hyresrättsmarknaden är kötid drabbas många unga hårt eftersom de inte haft möjlighet att samla på sig kötid. Trots bostadsmarknadens brister är det ingen som protesterar. ”Fram med högafflarna!” skriver Fredrik Kopsch, chefsekonom på Timbro. 

Foto: Timbro

Jag var ganska gammal första gången jag insåg att bostadsmarknaden fungerar oerhört dåligt för unga. 

När jag flyttade hemifrån, 19 år gammal, bodde jag i Skärhamn, en liten by på västkusten. Att få tag i en lägenhet var ganska enkelt. Jag valde mellan uthyrningsdelen i en villa hos en gammal dam, en nyrenoverad vindslägenhet i ett ombyggt hus med synliga takbjälkar och en etta med snedtak i Skärhamns enda miljonprogramsområde. Det blev den senare. Hyran var låg, och värmen var olidlig den enda sommaren jag bodde där. 

När jag började plugga något år senare fick jag enkelt tag i ett korridorsrum, och när jag flyttade utomlands, först till Barcelona där jag blev kvar några år, och sedan till Toledo, Ohio, gick det alltid att få tag i bostäder på dagen. Man kunde helt enkelt välja vilket område man ville bo i, bestämma sig för hur mycket man var villig att betala i hyra och sen hitta ett gäng alternativ. 

Men när jag i februari 2009, 26 år gammal och nybliven pappa, flyttade hem till Sverige igen för att börja doktorera på KTH i Stockholm blev jag smärtsamt varse hur svårt det var att hitta någonstans att bo. Med doktorandlön kunde jag inte köpa något, och hyresmarknaden var helt hopplös. Vi bodde hemma hos mamma i några månader tills jag i desperation skrev under ett kontrakt för en hyrestrea i Åkersbergas tråkigaste miljonprogramsområde. 

Sen dess har det blivit ännu svårare för unga. I Stockholm, den bostadsmarknad jag studerat mest, eftersom tillgången till statistik är godast, har kötiden i princip dubblerats sedan jag flyttade hem till Sverige 2009. Då fick man vänta i genomsnitt fem år på ett hyreskontrakt, nu får man vänta nästan 10 år. Vill man bo innanför tullarna, vilket väldigt många vill, får man idag räkna med att vänta i två decennier, i stället för ett som gällde 2009. 

Bostadsmarknaden har aldrig fungerat så dåligt som nu. Särskilt för unga. Samtidigt ser jag i princip aldrig några protester. Om det är för att svenskar inte är särskilt benägna att protestera, eller för att vi är institutionaliserade i ett reglerat system låter jag vara osagt, men intressant är det. 

När jag i somras åter besökte Barcelona var protesterna mot turister enorma. Orsaken? De hyr lägenheter under sin semester. Och eftersom turisterna är så många är det också många fastighetsägare som vill hyra ut. Men lägenheterna blir ju inte fler för det, vilket gör att de som bor i Barcelona möter stigande hyror och en alltmer otillgänglig bostadsmarknad. Turisterna får ta skulden. 

För några somrar sen, det måste varit 2021 när Stefan Löfven precis röstats bort som statsminister för att utredningen om fri hyressättning i nyproduktion var klar, höll jag ett föredrag för unga människor från Sverige, Finland, Island, Norge, Danmark och Tyskland. Jag visade en tabell med genomsnittliga kötider för olika bostadsområden i Stockholm. Östermalm, 25 år, Kungsholmen 20 år, Tensta, 10 år. Och så vidare. Svenskarna i publiken satt och nickade med. Det var inget nytt. En av tyskarna utbrast: ”Hur kan ni låta politikerna sitta kvar?!?!”. I andra länder hade regeringen tvingats avgå, eller göra något åt saken.

Det finns naturligtvis mängder med regleringar som försvårar för unga att flytta hemifrån. Att det byggs för lite till följd av att kommuner sätter käppar i hjulen är en. Att de lägenheter som byggs måste uppfylla enormt många krav vilket gör dem dyra är en annan. Att kreditrestriktioner införts för att hämma skuldsättningen, som följer av att priserna stigit eftersom det byggs för lite, är en tredje. Men det finns ingen reglering som så tydligt straffar just unga så mycket som hyresregleringen. 

Det är hyresregleringen som skapar de decennielånga kötiderna. Är hyran låg kommer nämligen många vara villiga att flytta in, och något sätt behöver man för att sålla bland hyresgäster. Vi har valt kötid, förmodligen för att det är enkelt. Men just kötid är något som unga människor har allra svårast att samla på sig. Det kräver nämligen att man levt länge. Och är man ung har man ofta svårare att ha lyckats med just det. 

Så hyresmarknaden förblir ofta stängd för unga. Man får hoppas på föräldrar som kan köpa en bostadsrätt. Det är synd, för hyresmarknaden är särskilt väl lämpad för unga. Unga människor kommer nämligen att flytta oftare än äldre. Det är sällan man flyttar hemifrån till det boende man ska se sina barn växa upp i. Och att flytta är kostsamt, men mindre så om man hyr. 

För de som inte har haft turen att födas med rätt föräldrar blir alternativen ofta dyra och osäkra. 

Ett alternativ är att hyra i andra hand. För några år sedan visade Stockholms Handelskammare att andrahandshyrorna i Stockholm är ungefär dubbelt så höga som förstahandshyrorna. De är även betydligt högre än vad som vore rimligt att vänta sig att avreglerade hyror skulle vara. Unga får alltså betala höga hyror, medan vi äldre betalar lägre. För inkomster gäller ofta det omvända. 

Nyligen visade forskaren Herman Donner, återigen för Stockholms Handelskammare, att andelen unga som får ett förstahandskontrakt i Stockholm faller. I alla bostadsområden. De lägenheter som går till unga är ofta dyr nyproduktion. Resultatet är att unga tvingas betala hyror som är mellan 20 och 40 procent högre än vad äldre behöver betala. 

Det är alltså tydligt. Unga straffas på hyresmarknaden. Och det har bara blivit värre. I takt med att kötiderna stiger drabbas unga människor med få alternativ oproportionerligt mycket. Det är dags att säga ifrån. Det är dags för protester.

Fram med högafflarna! 

Fredrik Kopsch, chefsekonom på Timbro