Att tröttna är ett privilegium vi inte har råd med.

När fler personer tar friheten för givet riskerar det att göra samhället ofritt. Kampen för frihet och liberala värderingar måste därför upprätthållas, speciellt när det är obekvämt.

Foto: Privat

Plötsligt har halva Sverige fått nog. En trötthet sveper över landet, en suck dras under varje debatt om könsnormer, över ytterligare en Pride och ännu en rapport om rasistiska hatbrott. Folk slutar bry sig. Det är svårt att inte bli provocerad. För just den inställningen avslöjar hur fel vi har förstått vad frihet och jämlikhet egentligen innebär. Det är inte något renoveringsprojekt som man kan bocka av och lägga bakom sig. Det måste försvaras, om och om igen, eftersom det ständigt utmanas i politiken, i kulturen och bland vanliga människor.

Vi har vant oss med tanken om att Sverige är ett färdigt projekt. Ett jämställt, tolerant och öppet samhälle där de som fortsätter kampen antingen är överkänsliga eller överdrivna. Men faktumet är att kvinnor fortfarande systematiskt utsätts av mäns våld, transpersoner fortfarande möts av öppen misstänkliggörande kritik och där människor fortfarande blir attackerade mitt på gatan bara på grund av deras etnicitet. 

Ändå hörs det allt oftare, från alla håll och kanter, att rörelserna pressar för hårt, att kampen är överdriven, att identitetspolitiken har “gått för långt”. Man vill sluta prata om problemen, för att man är trött på allt. Den som aldrig behövt dölja sin identitet för att slippa hot, som aldrig utstått rasistiska skämt vardagligen, som aldrig behövt vara rädd på vägen hem. Den personen har ingen rätt att “vara trött” på problemen. 

När ett samhälle tar ett steg mot inkludering uppfattar inte alla det som en vinst. När människor känner att förändring hotar deras plats och identitet hårdnar attityder, ordval och politik. Det är ingen slump att Sverigedemokraterna nu går fram med ett förslag att reformera lagen mot hets mot folkgrupp genom att stryka religion och sexuell läggning. Det är inte ett utökande av yttrandefriheten, det är signalpolitik. En tydlig markering till vem som anses ha rätt till trygghet och vem som ska stå utanför. 

Att påstå att kampen har gått för långt är att bortse från vad frihet faktiskt kräver. Friheten behöver inte en gång i historien utvidgas, varje generation måste stå upp för den, slåss för den. Friheten för kvinnor, HBTQIA+ individer och människor med olika bakgrunder har aldrig varit en självklarhet. Det är någonting som har behövt kämpas för, försvaras och utvecklas. Den kampen har hela tiden behövt utstå krafter som vill skruva tillbaka tiden, ibland öppet och ibland förklätt i prat om tradition och realism. 

Att vara trött är en mänsklig reaktion. Men det får aldrig vara ett argument för att avsluta en kamp som fortfarande behövs. Att vara mätt, bekväm och oberörd är ett privilegium som många saknar. Den som inte påverkas av orättvisor har en skyldighet att lyssna på de som gör det. Kampen fortsätter, och det minsta vi kan göra är att fortsätta stå upp, fortsätta stå upp för ett samhälle där alla människor, inte bara de “normala”, de födda med “rätt” hudfärg eller “rätt” kropp, får leva i trygghet och med värdighet.

Rättvisa varken uppstår eller består av sig själv. Frihet är inte något man får, det är något man håller fast vid. Även när det är obekvämt. Speciellt då.