Vad händer med ett land som glömmer människan bakom siffrorna?
Bakom varje procentenhet i BNP-statistiken finns en människa som har vågat börja om, ta ett första jobb eller starta något nytt. När vi glömmer bort dem riskerar vi att förlora både drivkraften och framtidstron som byggt Sveriges välstånd. I dag stänger vi dörrar för dem som håller landet i gång — och priset är högre än vi tror.
Foto: Almega
Av Réka Tolnai, opinionsstrateg, Almega och tidigare förbundsordförande, CUF
Alla pratar om tillväxt. Men varför? Tillväxt får aldrig bli ett självändamål – en jakt på procentsiffror för att imponera i internationella jämförelser. Det är inte diagrammen i rapporterna som ska växa, utan människors möjligheter. Självförtroendet. Friheten. Förutsättningarna att forma sitt eget liv. Tillväxt är en konsekvens av att någon tar sitt första jobb, startar ett företag och skickar sin första deklaration.
Men dagens politiker har tappat bort kärnan i vad tillväxt handlar om: människorna. Sveriges välstånd vilar på generationer av människor som kommit hit för att bygga något bättre. För sig själva, sina barn och det land de slagit rot i. Under 1900-talet fylldes våra industrier av arbetare från Finland, Jugoslavien och Turkiet. De tog de tunga jobben, de som andra inte ville ha. I gengäld fick de något ovärderligt: möjligheten att resa sig ur fattigdom, kliva in i stabilitet och ibland hela vägen in i medelklassen. Det var inte enkelt. Men det var möjligt.
I dag är det människor från Afghanistan, Syrien, Thailand och Ukraina som håller Sverige rullande. De städar våra kontor, programmerar våra system, startar de företag som kan bli nästa svenska framgångssaga. Men i stället för att se möjligheterna pratar vi om dem som problem. Som kostnader. Och vi behandlar dem därefter.
Regeringen har höjt inkomstkravet för arbetskraftsinvandrare till 28 480 kronor i månaden – 80 procent av medianlönen – och har aviserat att det ska höjas till 100 procent under 2026. Om det genomförs tvingas nästan hälften av dagens arbetskraftsinvandrare lämna landet. Konsekvensen? En förlorad BNP motsvarande uppemot 30 miljarder kronor per år. Samtidigt har riksdagen nyligen avskaffat det så kallade spårbytet – den reform som tidigare gjort det möjligt för personer med avslagna asylansökningar att stanna i Sverige om de har fått arbetstillstånd. Människor som lärt sig svenska, fått jobb, försörjer sig själva och gör allt rätt. De får nu veta att de inte är välkomna.
Ta Ismat, till exempel. Han kom till Sverige som ensamkommande 15-åring efter en barndom i flyktens skugga. Från Afghanistan till Iran, där han växte upp i utanförskap och nekades skolgång. När han till slut kom till Östra Göinge i Skåne bestämde han sig för att börja om. Han utbildade sig till stenhuggare, fick jobb, lärde sig språket. Han gjorde allt rätt. Men nu ska han utvisas. Inte för att han gjort fel, utan för att vi skapat ett system där rätt inte längre räcker. Där den som vill bidra blir bestraffad.
Ismat är inte ensam. Han är en av tusentals människor som lagt sin framtid i Sveriges händer. De har investerat sin tid, sin energi, sitt hopp, men när det är vår tur att ge något tillbaka vänder vi bort blicken. Sverige investeras i, men investerar inte tillbaka. Det är mer än ett svek mot individen. Det är ett svek mot själva idén om tillväxt.
För det handlar inte bara om regler och siffror. Det handlar om något djupare: hur vi ser på varandra. Om en förskjutning i samhällsklimatet, där vi börjat betrakta den som kommer hit som ett hot snarare än en möjlighet. Nidbilden av invandrare som ovilliga att integrera sig, som passiva, som belastningar, har blivit politiskt gångbar – trots att den är motsatsen till sann.
Och nu betalar vi priset. Sveriges tillväxt har stannat av. Vi halkar ner i OECD:s välståndsliga. Ekonomer pekar på sjunkande produktivitetstillväxt, bristande investeringar i infrastruktur och forskning, och globalisering på reträtt. Men också på en svag bostadsmarknad, ett tungt regelverk och en skattepolitik som kväver företagsamheten. Vår oförmåga att ta tillvara på människor – oavsett var de kommer ifrån – förvärrar alla dessa problem.
Tillväxt kräver rörlighet. Mellan idéer, samhällsklasser, länder. Det är i mötet mellan ambition och möjlighet som framtiden formas. När vi hindrar människor från att ta jobb, utvecklas och bidra, då hindrar vi Sverige från att växa.
Vill vi tillbaka till ekonomisk styrka måste vi börja där all tillväxt börjar med att ge människor en chans. En chans att bygga. En chans att misslyckas. En chans att resa sig. Och chansen ska aldrig avgöras av vilket land man föddes i, utan av vad man ville skapa.
Sverige ska inte vara landet som stänger dörren när någon knackar på med drömmar om framtiden. Vi ska vara landet som öppnar, säger välkommen och låter tillväxt börja med just dig.