Så vinner vi debatten om invandring
Foto: Privat
Sedan flyktingkrisen har migrationsdebatten präglats av en berättelse som är både förenklad och seglivad, där rädsla ofta väger tyngre än verklighet. Men i jakten på hårdare tag har politiker börjat rikta blicken åt fel håll: inte mot framtidens mottagande, utan mot de människor som redan bär upp vårt samhälle. För oss som tror på ett öppet, företagsamt och medmänskligt Sverige är frågan nu om vi vågar formulera ett nytt svar, ett som både erkänner problemen och presenterar en lösning.
”Mitt Sverige bygger inte murar.” Orden föll en klar septemberdag 2015. Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen och talade till en nation som tycktes vibrera av humanitärt patos. Det var den brinnande flyktingkrisens kulmen; 163 000 människor sökte skydd i Sverige det året, varav 100 000 under några intensiva höstmånader. Sverige skulle vara den moraliska stormakten, det öppna Europas sista utpost. Ambitionen var beundransvärd, närmast sublim, men den bar på en inbyggd friktion mot verkligheten.
Medan Stockholm, med sina miljoner, tog emot knappt en procent av sin befolkning, såg verkligheten annorlunda ut i landsorten. I lilla Ljusnarsberg motsvarade mottagandet 25 procent av invånarantalet. Det var här, i glappet mellan de stora orden i huvudstaden och den praktiska logistiken i bruksorterna, som tvivlet slog rot.
Det dröjde bara två månader innan verkligheten hann i kapp retoriken. I november 2015 stod en tårfylld Åsa Romson bredvid en sammanbiten statsminister och förkunna att systemet nått sin gräns. Sverige var ”fullt”. Denna tvärvändning blev inte bara ett politiskt beslut, utan ett nationellt trauma som raderade ut det tidigare narrativet.
Problemet är att den verklighetsbild som cementerades under dessa dramatiska veckor, bilden av att Sverige på grund av migrationen har blivit som ett sjunkande skepp, har bitit sig fast med en häpnadsväckande envishet. Elva år senare, i mars 2026, visar mätningar från DN/Ipsos att nära hälften av väljarna fortfarande vill se ett minskat mottagande. Det är utifrån denna fond som dagens tidöregering agerar. Man har dragit slutsatsen att ju hårdare narrativet mot migration är, desto fler röster. Men i sin iver att begränsa invandringen begår man ett fundamentalt misstag: man blandar ihop frågan om framtida migration med inställningen till de människor som redan lever och verkar här.
Vi bevittnar idag en utvisningspolitik som i sin mekaniska stelbenthet gränsar till det absurda. Vi ser unga människor, som format sina liv och drömmar här, kastas ut den dag de fyller 18. Vi ser arbetstagare. ofta inom den krisande välfärden, utvisas för att de inte når upp till det godtyckliga lönegolvet på 33 390 kronor eller för att deras tillstånd som de fick tack vare spårbytet har hävts utan övergångsbestämmelser. Det är en politik som straffar flit och samhällsnytta i de yrken som faktiskt bär upp vår gemensamma vardag.
Sverige 2025 är ett land där 2,2 miljoner invånare är utrikesfödda. Det är ingen homogen massa, utan en mosaik av akademiker, entreprenörer och arbetstagare. Men statistiken bär på en obekväm sanning för dem som vill måla upp migrationen som en ren förlustaffär: Välfärden vilar till stor del på deras axlar. Utrikesfödda utgör hälften av landets vårdbiträden och en tredjedel av alla barnskötare. Pendeln har svängt, från att ha beskrivits som en belastning har utrikesfödda blivit välfärdens ryggrad. Att i det läget prioritera byråkratisk stramhet framför mänsklig kompetens är inte bara hjärtlöst; det är en form av nationellt självskadebeteende.
Varför tillåts då denna utveckling? Varför säger inte väljarna ifrån när fullt integrerade invånare utvisas? Svaret är komplext och djupt mänskligt. Vi är en art som i tider av osäkerhet dras till förenklingar. När plånboken blir tunnare, när bensinpriset stiger eller när mamma på äldreboendet inte får den hjälp hon behöver, söker vi efter en tydlig orsak. Psykologisk forskning visar att vi tenderar att sluta upp bakom ledare som pekar ut en syndabock. Det är inte uttryck för bristande intelligens, utan en försvarsmekanism. "Om de inte vore här och kostade skattepengar, skulle jag ha det bättre."
Vi som förespråkar en migrationspolitik som kombinerar en hanterbar mängd mottagande med att värdesätta de individer som redan är här, kan aldrig vinna debatten genom att vifta bort människors oro med komplexa grafer. Vi måste möta väljarna på deras egen planhalva, men med en annan logik: Om alla utrikesfödda som arbetar idag skulle försvinna i morgon, då skulle din mammas äldreboende kollapsa. Då skulle dina barns skola stå utan personal.
Men vi måste också äga problemformuleringen. Vi får inte blunda för utmaningarna. Det är ett misslyckande att var tredje utrikesfödd inte är självförsörjande. Det är ett problem när språkkunskaperna inom omsorgen brister, eller när statistiken visar en tydlig överrepresentation i brottslighet. Det går att prata om problem och presentera lösningar på dessa utan att hamna i fällan att måla upp alla invandrare som en belastning. Och inte förens vi gör det, som vi kommer vinna narrativet i dagens migrationskritiska agenda.
Genom att erkänna dessa utmaningar och sluta stämpla invandrarkritiker som okunniga eller främlingsfientliga, kan vi återta ledartröjan. Det är fullt möjligt att förespråka en reglerad migration utan att för den sakens skull förvandla Sverige till en okontrollerad utvisningsmaskin. Migrationspolitiken behöver hitta hem till mitten, till en plats där vi ser skillnad på siffror i en statistik och de människor som faktiskt får Sverige att rulla. Först då kan vi sluta bygga murar som gör oss alla fattigare i längden.
Réka Tolnai, riksdagskandidat Centerpartiet Stockholms län och tidigare förbundsordförande för Centerpartiets ungdomsförbund