Centerpartiet har allt att vinna på att stå starka och självständiga i mitten

Foto: UNT

Har blockpolitiken spelat ut sin roll och vad händer om vi får ett valresultat som splittrar Tidöpartierna? Om det skriver Tove Hovemyr.

Alliansens valseger 2006 var en politisk revolution som förändrade svensk politik i grunden. 

Vinnarna skriver som bekant historien, och vi alla kan sagan väl: fyra partier gick samman för att styra Sverige – och bryta den socialdemokratiska hegemonin. Man gick till val på en gemensam berättelse om att den som inte är ekonomiskt självständig inte heller är fri, och att fler därför behövde lyftas ut ur arbetslöshet. 

Arbetslinjen.

Man lyckades med bådadera. I dag är Socialdemokraterna långt ifrån en egen majoritet och lär inte bli det under en lång tid framöver. 

Men det gäller även Moderaterna, som i dag bara kan drömma om väljarstödet som partiet hade under Fredrik Reinfeldts partiledarskap. De ser inte heller ut att återta sin plats som Sveriges näst största parti efter valet.

Åren efter valförlusten 2014 började de moderata partistrategerna att fundera på hur partiet fortsatt ska ses som Socialdemokraternas huvudkonkurrent om statsministerposten. Slutsatsen blev att se till att de mindre partierna i mitten och högern fortsatt skulle gå till val som ett lag – med en moderat statsministerkandidat.

Och så började de – mycket effektivt – att bygga narrativet att blockpolitiken är en naturlag i svensk politik.

Det var därför Moderaterna gick till hård attack mot Centerpartiet och Liberalerna när de tecknade Januariavtalet och släppte fram Stefan Löfven som statsminister. Man ville piska tillbaka dem in i lydnad. Och övertyga dem om att den enda rimliga hemvisten för dem ligger högerut.

Av någon outgrundlig anledning så har Liberalerna gått på detta – och många yngre centerpartister som aldrig upplevde åren med Alliansen.

Men blockpolitiken gynnar inte de mindre partierna, och gjorde inte heller det under Alliansens glansdagar. Faktum är att Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna alla tre backade i båda valen när Alliansen hade regeringsmakten. Tidöavtalet har också tydligt visat att den som lovar bort sitt stöd på förhand också förlorar sitt förhandlingskapital.

De som vinner på blockpolitiken är storpartierna. Och ytterkantspartierna, som bjuds in i värmen. Det spär på polariseringen och de mindre partierna faller ner i dess avgrund.

Därför har riksdagsvalet – trots att Sverige har åtta riksdagspartier – blivit ett presidentval mellan S och M. Det späs tyvärr på av media, eftersom det är lättare att bevaka en duell än ett komplext politiskt landskap. 

Men det är inte vad väljarna vill ha.

En mycket stor andel av väljarna, fyra av tio, tror till och med att en S och M-regering skulle vara bra för Sverige. 

Därtill finns det en efterfrågan på en självständig kraft i mitten av svensk politik.

Mer än var femte väljare vill inte ha Ulf Kristersson, Magdalena Andersson eller Jimmie Åkesson som statsminister.

Var fjärde väljare identifierar sig som mittenväljare. De upplevde valet 2022 som ett val mellan pest och kolera. 

I år står de inför samma vånda, eftersom Tidöpartierna tror att regeringsfrågan är deras bästa kort. En feldömning, tror jag.

Oppositionens övertag ökar i de senaste mätningarna, trots att Tidöpartierna är mer enade än någonsin sedan både Liberalerna och Moderaterna har sagt att Sverigedemokraterna får ingå i regeringen om de vinner valet. Till skillnad från 2022 vet väljarna numera vad fyra år av Tidö innebär – och gillar det inte.

Tvärtom verkar de som bryter mot blockpolitikens logik gynnas i opinionen.

Oppositionens övertag har som sagt fortsatt att öka, trots att både Socialdemokraterna och Centerpartiet vägrar att utforma ett regeringsalternativ före valet.

Efter Moderaternas och Sverigedemokraternas svek mot Ebba Busch om energisamtalen sade hon inför öppen ridå att Ulf Kristersson inte ska ta henne för given. Därefter bad hon om mandatet från sitt parti att kunna ingå i regeringsförhandlingar åt vänster om så krävs – och fick det.

Sedan dess ligger Kristdemokraterna stabilt över riksdagsspärren igen i mätningarna och Ebba Busch förtroendesiffror har ökat.

Liberalerna däremot har gått all in på att vara Ulf Kristerssons ivrigaste stödparti. Trots detta ser de fortfarande ut att åka ut ur riksdagen. Det beror främst på att de samarbetar med ett parti som är liberalismens raka motsats. Men det beror också på att Liberalerna har reducerat sig till att bara vara ett stödparti – och med det också deras existensberättigande. 

Om de lämnar riksdagen – vilket är sannolikt sett till den fortsatta stagnationen vid cirka två procent och inga stödröstare i sikte – skulle det förändra mandatmatematiken radikalt. Då är det tack och hej för Ulf Kristerssons ”sida av politiken” och Sverige lär inte se en högerregering under överskådlig tid. 

Då kommer blockpolitiken bli död och begraven – och öppna för att Centerpartiet kan ingå i olika regeringskonstellationer där varken Vänsterpartiets eller Sverigedemokraternas mandat behövs.

Blockpolitiken lär också luckras upp om Liberalerna mot förmodan skulle överleva valet och Tidöpartierna inte får en egen majoritet. Liberalerna vet om att de inte skulle överleva ett nyval, och Ebba Busch vill nog hellre regera än gå i opposition. Och skulle C, MP eller KD prestera lite bättre än förväntat kanske Magdalena Andersson inte ens behöver snegla åt Vänsterpartiet. 

Det verkar också vara det hon hoppas på.

Med en fjärdedel av väljarkåren som står i mitten finns det gott om underlag för ett storparti som är liberalt. Men det kan man bara bli om man inte låter sig underordnas ett annat parti, ser sin egen partiledare som partiets statsministerkandidat och lägger all kraft på att övertyga väljarna om varför centerns liberala och gröna politik är bäst för Sverige.

Ett slags storpartilugn, om man så vill.

Det finns alltså all anledning för centerpartister att stå trygga som en självständig kraft i mitten av svensk politik – med skyhögt självförtroende. 

Om andra försöker få er att tro något annat, så ska ni komma ihåg vilka som förlorar mest på att blockpolitiken går under – eller överlever.

Då blir positionen självklar, eller hur?

Tove Hovemyr är ledarskribent på Upsala Nya Tidning och tidigare samhällspolitisk expert på tankesmedjan Fores