Ideella kvinnojourer eller höjda kommunalrådslöner? - Vi får det samhälle vi ger förutsättningar för.

När det offentliga sviker civilsamhället till fördel för sina egna plånböcker har något gått väldigt snett. Åsa Orreus, vice ordförande i Kvinnojouren Frideborg,  skriver om kvinnojourens viktiga samhällsroll och hur den hotas på allt fler fronter. 

Foto: Vanessa Gor

I Mölndal har två herrar med egen majoritet i nämnd beslutat att dra in stödet till kommunens enda kvinnojour. Samtidigt har deras partier, S och M, glatt drivit igenom en rejäl lönehöjning till kommunalråden: från 100 till 125 procent av riksdagsarvodet. Kostnad: 1,5 miljoner kronor per år.

Det är svårt att tänka sig en tydligare symbol för maktens prioriteringar. Tryggheten för våldsutsatta kvinnor och barn är i deras ögon en budgetpost bland andra. 

Tyvärr är detta ett mönster som vi ser drabbar kvinnojourer över hela landet. Men för oss som tror på medmänsklighet och ansvar är frågan något helt annat. Kvinnojourerna är en livlina. De visar att vanliga människor fortfarande kan organisera sig för att skydda varandra när samhällets skyddsnät inte räcker till.

Politik handlar om prioriteringar och hushållande med resurser. Det kan vara svårt och kräva noggranna avvägningar. Men i det här fallet nekades inte Kvinnojouren Frideborg för att någon annan organisation hade ett mer akut behov. Herrarna valde helt enkelt att avstå från att dela ut avsatta medel, hellre än att stödja kvinnojouren. Tyvärr är deras oförstånd inte unikt för just denna kommun.

Ideella kvinnojourer bär civilsamhällets själ
Centerpartiets grundidé har alltid varit tydlig: samhället blir starkare när människor tar ansvar, inte när staten eller kommunen försöker göra allt själva. De ideella kvinnojourerna är ett uttryck för just detta. De är lokalt förankrade, drivna av engagemang och tillit, inte av byråkrati.

Det är den självständigheten som gör dem så viktiga. När det offentliga misslyckas med att skydda en kvinna som lever med våld, finns jouren där. När en myndighet tvekar, handlar de. När en kvinna inte vågar ringa polisen, svarar någon i telefonen – någon som förstår och vill henne väl.

Den sortens medmänsklighet kan man inte besluta fram i en nämnd. Den växer ur hjärta, övertygelse och mod.

Eftervåldet – det som ingen ansvarig politiker verkar förstå
Frideborg har, likt de flesta kvinnojourer, samtals- och gruppverksamhet och är även en specialiserad eftervåldsmottagning. Dit kan kvinnor vända sig både under tiden de lever i en destruktiv relation och behöver stöd, men även långt efter att de lämnat en våldsam eller kontrollerande relation. Ibland många år senare. För våldet slutar sällan när dörren stängs bakom förövaren. Det kan fortsätta i rättssalar, i vårdnadstvister, i sms, i ekonomiska hot och i barnens skolgång. I stort och i smått, ett ständigt närvarande underliggande hot.

En kvinna som fått stöd av Frideborg berättar hur exmaken fortfarande, mer än tio år efter separationen, styrde hennes liv och begränsade möjligheten att träffa sitt barn. För henne var Frideborg den enda plats där någon verkligen förstod vad eftervåld innebär, och där hon fick stöd i att börja ta tillbaka sin frihet.

Det arbetet är minst lika viktigt som det akuta skyddet. Det är ofta där läkningsprocessen börjar och tryggheten byggs upp. En långsiktighet och kontinuitet som inte behovsprövas och löpande ska upp för granskning och beviljande. Eller avslag. Det är ett stöd som ingen kommun idag har möjlighet att ge.

När politiken sviker står civilsamhället kvar
Frideborg har i fyrtio år varit en sådan plats i Mölndal. I skrivande stund stöttar jouren runt tjugo kvinnor. Ändå röstade S och M bort hela stödet, med motiveringen att Frideborg byggt upp en buffert och därmed ”klarar sig”.

Det är en märklig logik. När ideella krafter tar ekonomiskt ansvar, används det som ursäkt för att dra undan mattan. Samtidigt är det självklart för samma partier att höja sina egna arvoden.

Det är både kortsiktigt och rent ut sagt dumt. För vad händer med en verksamhet som varje år måste oroa sig för om kommunen plötsligt ändrar sig? Vem vill vara anställd i en förening som från ena dagen till den andra kan stå utan stöd, om ingen buffert finns? Politiker talar gärna om trygghet. Men för kvinnor som lever med våld är tryggheten inte en paroll på en valaffisch. Den är skillnaden mellan liv och död.

Det handlar om respekt och ansvar
Centerkvinnorna har drivit kampanjen ”Gubbflytt”, om att flytta förövaren istället för att gömma undan kvinnan och barnen. Personligen hade jag gärna sett en ”gubbflytt” i vissa nämnder, men det är en fråga för väljarna. Men, för att det ska vara möjligt att skydda den som behöver lämna en våldsam relation och bygga upp sitt liv på nytt, krävs platser som Frideborg. Kvinnojourerna bär upp ett ansvar som staten och kommunerna inte klarar på egen hand. De gör det för att de bryr sig, inte för att de måste. De är inte ett ”komplement till välfärden”, de är en del av välfärdens hjärta. Som dessutom ofta har en fin samverkan med kommunala verksamheter och tjänstepersoner som, till skillnad från budgetansvariga politiker, förstår vikten av det arbete kvinnojourer bidrar med. 

Medmänsklighet kräver handling
Det är lätt att känna uppgivenhet inför hur snett prioriteringarna hamnat. Men ilskan kan också bli en kraft. Alla – oavsett könstillhörighet och ålder – kan bidra till att hålla dessa verksamheter levande. Bli stödmedlem i Frideborg eller din lokala jour, prata om våldet när det visar sig i det lilla, och våga ifrågasätta kontrollerande beteende i din omgivning.

Kvinnojourernas arbete handlar i grunden inte om kvinnor mot män, utan om människor för människor. Om värdighet, omtanke och rätten att leva utan våld och utan rädsla.
Och när de politiska besluten sviker är det vårt gemensamma ansvar att se till att det mänskliga stödet inte gör det.

För trygghet byggs inte med arvoden och handlingsplaner. Den byggs av människor som orkar stå kvar. Också när slagen, bokstavligen, faller.

Stötta kvinnojourerna. I handling och i budget.